Aftonbladet – 26 juni 1855, sida 3

Konstantin och de två rekryterna. Den anekdot man här får läsa berättades mig af furst Gregorius Wolkonsky, en af sönerna, — om jag ej bedrar mig, den yngsta — till fältmarskalken furst Peter Wolkonsky, minister för kejsarens hus, som 1852 dog af kallbrand, i Peterhoffs palats, der jag såg honom i sBsta stunden, då han redan var i dödens våld, med stoisk försakelse sköta sitt embetes pligter och gin förvaltnings mångfaldiga detaljer. Furst Gregorius har en liten tid varit cura-. tor för universitetet i S:t Petersburg. Han är en af de män, som mest lärt, bäst bibehållit i minnet och minst klassificerat; — fullproppad med grekiska, latin, historia, filosofi, metafysik, algebra; — som börjat allt, men ingenting slutat; — som vet mer än gom behöfs för att vara lärd, men mycket mindre än som behöfs för att vinna ändamålet; — ett märkligt exempel på farorna af bristen på intellektvel sammanhållning; — föröfrigt intagen af liberala ider; — en erkändt rättskaffens och angenämt språksam man, hvilken kejsaren, gom man försäkrar (jag svarar dock icke för sannfärdigheten af denna försäkran), har att tacka för detta binamn som gjort lycka: Nikolaus-morbus. Furst Gregorius blef, såsom jag redan förut nämnt, uppfostrad i Frankrike. Han är jemte urst Demidoff den siste af dem hvilka erhållit sin uppfostran utomlands; en uppfostran hvars väsentliga olägenhet bestod deri att den