Aftonbladet – 23 juni 1855, sida 2

KONGL. TEATERN. Martha. 0 : Lyonel är den sista af hr Anders gästrole: hos oss och slutar värdigt den serie af dramatiska tonbilder, hvars förträffliga framställning förvärfvat konstnären så lifliga sympatier. Äfven här finner man en genomförd skildring, desto förtjenstfullare, ju inskränktare medel rolens natur gaf sångaren vid handen. Ej konstnärslifvets poesi, ej ridderlighetens romantik eller österns fantastiska glöd lånade. sig till att drapera denna figur — en engelsk landtman, som af poetisk natursanning måste hemta sitt hela intresse. Genom det hela går ock en lika fin som riktigt träffad ton af enkelhet och natur: nog energisk och mångfaldig för att utestänga den enformiga. sentimentaliteten, och elegant nog för att ej falla in i det alltför naturliga. I detta hänseende nämna vi den bekanta:arian i-tredje akten, den sångaren måste gifva da capo. Lyonel är, såsom alla naturbarn, tillitsfull, men ock i stånd till våldsamma utbrott af affekten, när han ser sig sviken. I förra hänseendet hade Ander uti 2:dra akten ganska vackra momenter; i det sednare, lika rörande som gripande scener uti 3:dje och 4:de akterna, hvilka innehålla hans förnämsta glanspunkter uti detta :parti. En märkvärdighet för aftonen var mll Andråes debut uti ladyns roll, MIl Andrå har, innan hon beträdde tiljorna, i Leipzig gjort musikaliska studier och endast en kort tid tillhört scenen. Denna debut var en intressant företeelse, emedan den lofvar något utöfver det vänliga. MIl Andrå synes till röst, artistiskt lynne och väsende i allmänhet, såvidt man ännu kan bedömma det, isynnerhet egna sig för subrettgenren, hvilket fack alltid varit svårt att fylla. Hennes röst är en ej stor, men ganska ren och välklingande sopran med rätt betydligt omfång. . Hennes sång eger fin nyans och en musikalisk karakter i allmänhet; den röjer framför allt själ. Också röjer den flitiga studier, och äfven koloraturen har redan ej utan framgång kultiverats; fortsatt öfning erfordras dock ännu till vinnande af stadga och aplomb häruti såväl som i spelet, hvilket i öfrigt utvisar omisskänneliga anlag och redan eger mycken ledighet. Det hela har friskhet och lif, samt eger såsom betecknande drag den egna blandning af ironi och fin sentiment; som tillhör subrettgenren. — MIIl A:s aria i tredje akten, som nu sjöngs oförändrad, mottogs isynnerhet med mycket bifall. Plumkett gifves nu såsom förut af hr Walin med samma lif och trefliga humor, hvarigenom han alltid utmärkt sig i denna rol. Jemte mll Sällström (Nancy) framropades han efter deras omtyckta duett. — Äfven hr Uddman, som numera öfvertagit Tristans parti, är förtjent af loford. — Körerna jemte vissa ensembler gingo ej berömvärdt. Några nummer tagas numera i betydligt ökadt tidmått; då detta emellertid lärer öfverensstämma med kompositörens originaltempi, så låter sig derom ingenting säga. Visst är dock att ensemblens klarhet derigenom ingalunda befordras, Lyonels sentimentala nummer deremot synas oss vinna genom de nya tidmåtten. Hr Ander och mll Andrå framropades efter operans slut,