Aftonbladet – 21 juni 1855, sida 3

sin sons uppfostran, som är en ung fullkomligt bildad man. Hon tjenar också till förtrogen sekreterare åt sin man, och vid detta oupphörliga gemensamma arbete verkar hon med en lika utvecklad intelligens, ett öfverlägset förstånd uch en finhet i känslor och tankar som röjer qvinnan, till och med under de manligaste ingifvelsers bestämda former. Grefvinnan Orloff är en den gudomliga rättens nitiska apostel; hon går i sin kärlek till legitimiteten så långt som möjligt; men huru lefvande hennes tro än är, har hon dock för mycken urskilning för att icke begripa att man måste lämpa sig efter tidsomständigheternas kraf, och att man icke kan styra emot och i trots af tidens anda. Hennes dyrkan af det förflutna är snarare en saknad än ett system och ett hopp. General Doubelt är grefve Orloffs högra hand. Begåfvad med en ojemförlig arbetskraft och verksamhet, förrättar han de svåraste, mödosammaste och mest afskydda arbeten. Det är från honom, såsom sc. kundchef för gendarmeriet (grefve Orloff är dess öfverbefälhafvare), som alla polisens vigtigare åtgärder omedelbart utgå; men denne man har visat sig mindre elak än hans ställning, en sak som är sällsynt. fan har icke gjort allt det onda som han kunnat göra, utan han har flera gånger funnit medel att göra det goda som han icke var ämnad att uträtta. Genom detta välmenande sinnelag på en janitscharpost har han förlorat czarens gunst; denne älskar honom icke, utan blott fördrager honom af eftergifvenhet för sin gunstling. Emellertid finnas i Petersburg några vanligen mycket skarpsynta personer som tro att denna generalens godsinta uppsyn endast är skenbar, och att det är försigtigt att icke lita derpå; — att han är en af dessa män, hvilka under ett artigt leende och med iakttagande af vissa formaliteter afrätta er; att Mikolaus är en tartarisk Ludvig XI, Orloff en Tristan