tare mån än folket tillåter. I Nordamerika har man ej heller en hel skara embetsoch tjenste: män som till eller afsättas af centralstyrelsen; de testa och för folkets trefnad och säkerhet vigtigaste embeten eller befattningar äro antingen kommunala eller sådana hvariill personerna as af folket sjelf. Sa äfven i England med dess parlamentariska styrelsesätt, åtminstone hvad civilförvaltningen angår; inom militärförvaltningen deremot är afsättbghetsprncipen icke gällande, och befordringarne der, företrädesvis inom de högre graderna, äro till och med, såsom man vet, så pedantiskt stränga och bundna af tur och anciennitet, att då t. ex. sjöhjelten Nelson skulle befordras till amiral, ett helt tjog af hans äldre kamrater först måste vinna samma befordran. Dessa och andra anomalier bevisa dock ingenting, hvarken för eller emot det allmännas intresse af embetsmännens afsättlighet, ehuru äfven vi visst icke skulle mycket hålla på en motsatt princip, såvida svenska folket vore betrygsadt af ett i samma mån som uti England utbildadt parlamentariskt styrelsesätt. Hörtill fordras Jikväl hos oss för det första en verklig nationalrepresen tation, hvilken vi docx betvitla att författaren at Väktarens artikel vill föruana os: Men så länge vi hafva en representation, der den gifna pluraliteten i ett stånd, eller ridderskapet och adeln, och hela det andra ståndet, eller presterna, samt minst VY, i det tredje ståndet :borgarne) består af emb i:män, så kunna vi omöjligen hysa några sympatier för Väktarens, önskan att embetsoch tjenstemän här i landet må blifva i vidsträcktare mån afsättliga än grundlagen medgifver och hvilket synes oss redan vara mycket nog. för den händelse att vi någon gång i framtiden erhölle en regeringsmakt, hvars repre: gentant hyste samma begrepp som författaren i Väktaren om embetsoch tjenstemäns skyldighet icke blott att blindt lyda chefernas vilja, utan ock att tålmodigt underkasta sig hvilka förödmjukelser som helst utan att ens drista att, i den ordning lag tillåter, klaga öfver chefernas nycker, godtycke och orättvisor. Ty embetsmannaståndets sjelfständighet utgör otvifvelaktigt inom det nuvarande svenska regeringssättet ett värn för friheten, hvilket vi skola noga akta oss att undanrycka densamma. Således kunna vi ingalunda instämma med författaren i Väktaren, hvarken deruti att det allmännas intresse här i landet skulle fordra ett offer af embetsmannaståndets nu egande tryggade ställning, eller att det skulle visa någon patriotism, af våra embetsmän att bringa ett sådant offers. Af lycksökare och ögontjenare hafva vi ändå, beklag!igtvis, redan ett tillräckligt antal inom vårt embetsmannastånd, och med den princip som rätt ofta följes vid befordringar, der regeringens envälde är temligen vidsträckt, är det nog fara värdt att sjelfständigheten blir allt mer och mer tunnsådd, om man än hitintills icke lyckats att göra embetsmännen i massa till regeringens kreatur. En annan egenhet är Väktarens föreställning att embetsmannaståndet i Ryssland är vida mindre osjelfständigt än i Nordamerika, oaktadt medgifvandet att detta stånd ytterst pberor af den oinskränkte herrskarens godtycke, !? Nu är det likväl ett bedröfligt faktum, att embetsmännen i Ryssland äro det goda folkets derstädes värsta plågoris och bestå nästan uteslutande af mutkolfvar och smådespoter, ö:ver hvilkas tyranni i: gen vågar klaga, och der de underordnade cj säl lan Jära vara i sa råd med sin resp. chefer för att bestjäla staten och preja allmäanheten. I sannin; en rätt aktningsvärd sjelfständighet! .. Beträffande slutligen det speciella fall, eller den dispyt som föranledt den låvga uiatriben i Väktaren om fördelen af tjenstemäns afsättlighet och det allmännas nytts deraf, att regeringen eger villige tjenare med hvlka hon icke behöfver processa sig till lydnad, så hafva vi icke kunnat fatta att hufvulsaken i denna fråga varit om akademikanslerns rätt att ordna undervisningen inow juridiska fakulteten i Upsala, utan fastmer om det sätt hvarpå ea ssdan myndighet blifvit utöfvad, d. v. s. den form hvarunder be:aliniogen och erinringarne blifvit gifoe. Det är detta sätt som vi, och säkert många andra med oss, ansett hafva varit olämplyt och kränkande för mognade universitetslärare, hvilka tyckas hafva rätt att fordra något mera grannlagenhet än den hvarmed de blifvit i denna sak bemötta, ett förhållande, hvilket svårligen förklarar sig annorlunda än såsom en följd af det inflytande hos en ung furste som en deras jemlike, uppfostrad i en annstats föga konstitutionella vanor, förstått att tilvälla sig och hvilket dessa lärare, likasom den sjelfständiga delen af pressen, ansett sig bö.a försöka att i någon mån begränsa. Derifrån förmodligen tårarne i Wäktaren. — H. M. Konungen har till Storkors af S:t Olafsorden utnämnt norska statsrådet Fredrik Stang. — ma K, M:t har, enligt P. T., under den 9 innevarande mänsd, utnämat och förordnat: vid Svea lifgarde: till löjtnant, underlöjtaanten, frih. C. H. Ulfsson Sparre; vid Andra lifgardet: till kapten i regementet, löjt nanten och riddaren af Kongl. Danska Paunebrogs orden, frih P. F. Ribbing; till regementsläkare, förste bataljonsläkaren, medicine doktorn och chirurgix manidarn IT I BRi5srkman och till löjitaant. under