Aftonbladet – 20 juni 1855, sida 3

af ett välgörande inflytande på hufvudstadens hel: kyrkoskick. Stockholm den 7 Juni 1855. LITTERATUR. Erik Gustaf Geijers Samlade Skrifter. Förre afdelningen. Åttonde bandet. Stockholm. P. A. Norstedt Söner, 1855. Denna del bildar slutpunkten i följden af den store författarens smärre skrifter och, vi behöfva ej säga det, slutar dem värdigt med ett stort antal högst intressanta bref och dagboksanteckningar, som komplettera den af sonen i första delen meddelade lefnadsteckningen med många nya drag, hvilka ej borde öfverlemnas åt glömskan. Desga bref börja med århundradets begynnelse och äro ställda dels till föräldrar och anhöriga, dels till gynnare och vänner, samt några till det fruntimmer som sedan blef hans maka. De syeselsätta sig mycket med musik och något med författarens framtidsplaner och andas den renaste och mest rörande pietet, röjande redan då denna djupa och kärnfriska Å tillvaro, som har sin rot i hvad Geijer i sedd oare tid kallade de domestika affektionerna. Till föräldrarne akrifver han från England 11810, att hvad han önskade att kunna sätta i fonden för sina framtidsutsigter vore en lektorssyasla i Carlstad. Snart derpå kallades han af Fant till docens i historien och uttrycker sin tacksamhet deröfver i den hjertligaste skrifvelse till denne. Med ädel blygsamhet, blandad roed en lika ädel stolthet, försakar han kort efter sin återkomst till fäderneslandet anbudet att blifva då varande kronpringen Oscars lärare, och kort derpå uppoffrade han äfven en utsigt på presterlig befordran. I ett bref till en för honom dyrbar person finner han behof att urskulda sig för sina felslagna framtidsplaner. Hans stora värt låg klart för hans tanke och uppehöll hans mod under sorgerna af tillintetgjorda utkomstförhoppningar. En lång följd af bref, skrifna till Atterbom 1818 och följande år, lemnar intressanta underrättelser både om hans egen litterära verksamhet och det allmänna litterära lifvet i fäderneslandet, blandade med personliga detaljer, ekonomiska och dietetiska råd samt då och då litet vänligt gnabb. Från riksdagen 1828 och 29 skref han till Järta åtskilliga meddelanden öfver riksdagsärendena. Det var vid denna tid biskop Bjurbäck i Carlstad dog, och planer uppstodo att Geijer skulle blifva hans efterträdare, hvilka han dock sjelf ej understödde. Några få år derefter, 1834, kom frågan tillbaka med starkare uppfordringar. Den korrespondens han i anledning häraf förde så väl med sina närmaste, zom med dåv. statssekreteraren för eklesiastikärenden och konungen sjelf, gör hans hjerta och hans karakter den största heder. Af Carl Johan mottog han på. sin afsägelse ett smickrande, egenhändigt svar. I en dagboksanteckning från 1835 redogör han för ett samtal med Carl Johan, hvari denne yttrade om kriget med Napoleon de ord vi vid ett föregående tillfälle citerat: vUtan mig hade deraf blifvit annat — utan mig hade Alexander troligen gjort fred. Och då Geijer. berömde hans visa och försigtiga politik, sade han med efteriryck: Ni har förstått mig (vous mavez suivil)Ett annat uttryck, som vid detta tillfälle undföll konungen, var deita: Politiken är endast ett prat, så länge man ej är den starkaste parten — i andra rangen är den konsten att ge efter utan att kompromettera sig, (La politique mest que bavardage quand on rest pas le plus fort — cest au second place Part de plier sans se compromettre.) Man jemföre dem ined de i persoaalierna antecknade ord som Carl Johan dikterade på sotsängen: När Napoleon anföll det land som åt mig anförtrott sina öden, fann han i mig en rivalb! Dessa ord kunna ej förbises när man försöker att bilda sig ett omdöme om 1812 års så mycket omtalade och omsksifna politik, Från den bekantx affallsperioden, som började med Litteraturbladets utgifvande 1838, finnas några högst intressanta bref till Järta, professorskan Geijer och fru B, Löwenhjelm; isynnerhet är det till Järta af den 24 Februari 1838 en sjelfbekännelse full af djupt och gripande allvar. Jag har länge, säger han ri, befunnpit mig i en besynnerlig sinnesimning, genom en småningom men oupphörligt sig förändrande öfvertygelse i många vigtiga ämnen. Jag befann mig, sålänge den var outtalad, i en falsk ställning till mig sjelf, till min omgifning, till mina vänner. Detta balfra tillstånd blef mig olidligt, och jag såg. ej utan förskräckelse följderna för ögonen i ett aflägset exempel. Grubbes öfvertygelse:! var från början och är ännu i det innersta i många stycken beslägtad med den, bvsrtilll. jag kommit. Af konasiderationer bar han alltid hållit den undan. Slutet är att han ärj litterärt och moraliskt förlamad. — Hela Upsala universitet har länge lidit af ett sådant halft, doft, sömnigt tillstånd — ej utan min egen skuld. Jag var skyldig det. en rekantation, hvaraf smädelsen må falla på migtillbaka. Den gjorde det också i rikt mått. Ar tt AR AR