Aftonbladet – 20 juni 1855, sida 3

Jag tviflar att det kan vara er dotterp, svarade Franz. Den Marie Laforet som jag sett är visserligen ungefär vid er Jängd, och har sastaniebrunt hår och bruna ögon; men hen108 figur ser afmagrad ut, hennes ansigte är ganska blekt och smalt; hennes kinder utan osör. Nej, nej, det är icke er lilla Merie; och Franz tog framsny tobak ur sin pung. Enkan brast tårar. Hon började upp atta sakernas verkliga tillstånd. Det var nu min tur. Jag är viss, sade jag satt den Marie vi känna är vår värdinas dotter; beskrifningen öfverensstämmer i i allt utom i det som snarast undergår förindring hos unga personer som äro olyckiga. Det är sannt, hennes kinder äro bleka och insjunkna, och hennes helsa tycks icke rara god; föröfrigt passar den fullkomligt rä, lita på det. Min goda qvinna, fortfor jag med strävghet, ni borde se om ert )arn.p Ni känner henne äfven! sade enkan Laoret utan att gifva akt på min förebråelse ch betraktande mig genom tårarne; soch ni säger att hon är olycklg? ja olycklig måte hon vara — min egen söta, kära Maie! Hvarför släppte jag henne ifrån mig? vin syster borde ha omtalat detta för mig. lag gissar hon: hoppades att. det skulle. bli vättre. Ack, jag har icke håft ett gladt ögonnlick sedan hon Jemnade mig. Ah, hvad skall len stackars. Maurice söga? — ech hon fortortfor i flere minuter med sin klagan. Hvem är Maurice då? frågade Franz, Maurice, min herre, är en förträfflig ung oan, som är förlofvad med min Marie. De skulle gifta sig i nästa månad; men detta vin systers besök — det har gjort oss alla plyckliga. Och Mauriceb, sade jag; hur tar han Maries frånvaro ? pVärre än någon äf oss. Icke ett ord har han vört ifrån henne, ehuru han skickat en mängd oref till henne; men han tadlar icke Marie, ej visst icke, — men han förbasnar oupprörligt mådame Duchamps — Gud förlåte honom! — från ena veckans slut til den and:a. Jan förklarar nu att han, så snart vinskörJen är slutad, ämnar begifva sig till Paris. Ah; vinskörder detta år blir så ängslig; och vi som lofvade oss så mycken glädjel!, Och hvarföre skulle niicke kunna få det? sade Franz plötsligen i det han hätftigt steg