Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 3

gemenskap med någon af de fördömda partierna mot styrelsen, nyss förut lemnat Påris, och det var nödigt att arrestera honom. En beskrifning på hans person hade blifvit skickad öfver hela landet, och till en förb. olycka passade den nästan fullkomligt in på mig. Jag protesterade naturligtvis i de kraftfullaste ordalag en dödlig kan upptänka. Om ni någorlunda lärt känna fransmannen, bör hi veta att ju enträgn.re ni blir, desto envisare är han. Ju ifrigare ni blir, desto liknöjdare blir han. Jag kunde icke öfvertyga den skurken. Han hänvisade mig till borgmästaren, och bevakad, likt en missdådare, fördes jåg inför denna auktoritet. Han var naturligtvis begärlig efter en brottsling, och jag blef naturligtvis ännu en gång den brottslige. Jåg gjorde invändningar, jag bad, jag förklarade, jag var enträgen. Det tjenade till intet. Amerikanskimedborgare, hade jaz ingen skräck för monsieur: le Maire. Jag begärde att få sända bud tillsvår. konsul i Marseille. Den enfal digey cenvisej gamle narren sade att det var alldeles:onödigt: Saken var helt enkelt den att mitt pass.skulle återsändas till Paris och jag skulle föras fill: stadens fängelse eller hvad det kallas: Om: polisprefekten förklarade att alltvwar i sin ordning och påtecknade passet, så vore allt godt och väl; i annat fall vore jag ganska säkert engelsmannen,, hvad än amerikanske konsuln måtte säga om saken. Men, invände jag, försökande att icke förifra mig, om passet återkommer påtecknadt, hvilken ursäkt kan ni hafva för det fördlämpande sätt hvarpå ni behandlat mig? Det .enda svar jag erhöll var en oförskämd ryckning på axlarne och en betviflande åtbörd af den gamle skurken. Jag gjorde ännu åtskilliga försök; — han blef allt värre och värre, tills han alldeles upphörde att gifva akt på mig.