Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 2

På fjerde dagen dog han; symptomerna hade blifvit allt mer oroande till dess coma sammanstötte med själsförvirringen. Så länge hans sjukdom varade, lemnade mademoiselle de Coigny icke en enda gång huset, knappt rummet; madame Lecomte nästan tvingade henne att en eller två gånger följa henne till sitt rum. Då den arme Dervilly föll uti denna tunga, dvallika sömn, hvilken läkaren så mycket fruktar, emedan den är så olycksbringande, kom hon nästan med glädje in i rummet och slöt honom med ömhet i sina armar: Han sofver ändtligen,. sade hon; är detta icke ett godt tecken ? Jag ville hafva utgifvit allt i verlden om jag egt frihet att utbrista i tårar, så djupt rördes jag af denna förhoppningsfulla, tillitsfulla fråga. Hvad kunde jag annat göra, än dystert skaka på hufvudet och skynda ur rummet? Han dog utan att gifva något tecken; icke ett ord, icke en blick, icke den lättaste handtryckning till den, som han älskade så ömt, och hvilken med sådan ångest väntade på något bevis af kärlek. O, sade jag till mig sjelf då jag djupt kände hå:dheten af en sådan olycka, Gudär rättvis; det finnes ett lif efter detta, dessa tvenne måste mötas åter. Emilie de Coigny lemnade icke rummet der hennes döde älskare låg, förrän då han fördes till sin sista hviloplats, Hon följde honom till det ställe der han begrofs, uti Pere la Chaise, och dröjde qvar der sedan alla andra aflägsnat sig. Der — nedlutad öfver grafven — funno henne, sent på aftonen, någrs af hennes vänner — medlemmar af den familj jag omnärtnt — hvilka uppsökte henne. Då hon lemnade denna, de dödes lysande stad, var hon rubbad till sina sinnen och har förblifvit så alltsedan. Då vädret är vackertin