Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 2

hvilken öfverståthållareembetet genom sin remiss angifvit brottet, emedan det svårare är, såsom det heter i det af dagbladsinsändaren åberopade lagrummet, icke ega för detta svårare brott, öfver hvilket öfverståthållareembetet ej tillkommer att dömma, ålägga honom att.böta mer än högst några få hundradelar af hvad öfverståthållareembetet kan ålägga honom för den mindre förseelsen. Ett sådant antagande af dagbladsinsän-. daren är så uppenbart oriktigt, att deremot icke ens behöfver åberopas nionde domareregeln: det rätt och skäl icke är det är icke heller lag,, och om en så oförnuftig lagtolkning skulle göra sig gällande inom våra domstolar, så vore vårt rättstillstånd utan tvifvel alldeles uppoch nedvändt. Men artikeln i lördagens Aftonblad vidrörde icke frågan om ansvarsgraden för Jäderin, utan höll sig till den omständigheten, att, ifall Jäderin icke gått i anbefaldt tjensteärende, utan af eget hugskott in till Ekbom, så förändrades Ekboms åtgörande från att vara ett öfverfallande af polisbetjenter i tjensteutöfning till ett blott motstånd emot obehörigt i hans bostad inträngande personer, och just för denna frågas lösning var det nödvändigt, att Jäderin skulle vara dömd innan Ekbom dömdes. Denna sida af saken har Dagbladsinsändaren alldeles förbisett. Då insändaren vidare erinrar, attoöfverståthållareembetets utslag äro, om de öfverklagas, underkastade samma högre myndigheters pröfning som rådsturättens, och anför detta troligen för att visa att äfven i sådant fall den oafsättliga domarekåren, nemligen i de högre instanserna, är i tillfälle att vara ett konstitutionelt värn emot möjliga missbruk af verkställande maktens afsättlige och beroende polisembetsmän, så förbiser ins. att detta ingalunda innefattar lika konstitutionel säkerhet för medborgaren. Under förutsättning att verkställande makten någon gång kunde vilja begå något olaga tilltag, utöfva något förtryck eller Våldföra en privatmans rätt genom den lägre, polispersonalen, skulle, med vidare förutsättning att de afsättliga polisembetsmännen servilt fogade sig efter sina öfverordnades vilja, naturligtvis sjelfva den olagliga handlingen lemnas obestraffad i poliskammaren och den kränkte medborgaren nödgas i högre instanser och med längre och svårare omvägar söka upprättelse, i stället för att han, enligt våra grundlagars anda och nuvarande lydelsen af 10 kap. 27 rättegångsbalken, redan i första hand hos domstolen skulle ega ett sjelfständigt och oberoende skydd emot vexationerna. Och denna omväg, denna tidsutdrägt för åtnjutandet af rättvisa är likväl icke enda och knappast förnämsta olägenheten af ett sådant förhållande. Vida betänkligare synes det vara att samma beroende och osjelfständiga myndighet, som efter den högre. verkställande maktens förtryckande vilja satte de underordnade verktygen i rörelse för handlingens utförande, äfven skulle kunna genom en skrufvad uppfattning i sina protokoller gifva den högre pröfvande domaremakten en alldeles falsk föreställning om förloppet och omständigheterna vid handlingens utförande. Äfven ns, då man i al!mänhet Jantage; att ingen sådan inkonstitutionel afsigt finnes hvarken hos regeringen, öfverståthållaren eller polismästaren, inträffa åtgärder af polismakten som äro egnade att väcka den största förvåning, såsom t. exv. att då ett i poliskammaren afgjordt mål genom besvär är draget under hofrättens pröfning och der är anhängigt samt utstäldt till en poliskommissaries förklaring, så iokallas till poliskammaren de i målet der förut afhörda vittnena, som utfärdat vittnesintyg enligt hvilka deras vittnesberättelser i poliskammarens protoko!l äro oriktigt uppfattade, för att der höras öfver det protokoll som reda är till hofrätten ingifvet. Hvad skulle icke då inträffa, ifall någon gång en regering ville skrida till uppsåtliga olagligheter, och domstolarne icke genast i första hand vore en makt, till hvilken medborgaren kunde vädja emot förtrycket? Insändaren har också uttalat den åsigten att Svea hofrätt är rätta vederbörande att dömma om rådsturättens utslag uti ifrågavarande mål är lagligen grundadt eller ej. Detta är mycket sannt. Hofrätten är utan tvifvel en rätt vederbörande i detta fall, men det finnes äfven en annan, och denna är allmänheten, hvars omdöme om det sätt hvarpå domstolarne i landet, genom lagarnes tillämpning, upprätthålla ordningen och skydda de enskildes frioch rättigheter, tvifvelsutan äfven för rättvisans handhafvare icke kan sakna sin betydelse. ÖSTERSJÖN.