Aftonbladet – 9 juni 1855, sida 3

sarcma. Ånyo hördes klockslagen,; förkunnen vr att den sista qvarten var tilländalupen. Kicocsan var sju. I sämma ögonblick de upphörd, reste sig flickan, såg sig omkring med en längsam, sorgsen, allvarlig blick; förde handen öfver sina ögon och fortsatte sin väg åt den sidan der vi suto. Vi stego båda upp då hon kom nära oss; min vän lyftade hatten på det mest vördnadsfulla sätt då flickan gick förbi, och hon besvarade hans helsning med en undrande, obestämd blick, gick längs samt framåt och försvann i motsatt riktning mot den hvarifrån hon kommit. Vi dröjde icke qvar, uten fortsatte med skyndsammare steg vår väg hemåt. Då vi inkommit i våra rum begärde jag förklaring öfver hvad vi sett. Påminner du dig Alfred Dervilly? frågade Partridge. Ja ganska väl. Han bodde tillsammans med dig sedan jag lemnat dig förliden vinter, och jag har tjugo gånger varit på väg att fråga dig efter honom, men alltid har någonting kommit emellan. Hvar är han ? Död., Död! Huru? När? Han dödades af denna andevarelse. Prat! Tala inte längre i gåtor. Fram med hvad du har att säga om Dervilly och andevarelsen, som du kallar henne, och denna eftermiddags äfventyr. Bien, vi skola tända upp ljus, stänga dörrarne och fönstren och taga nya cigarrer.p Detta var snart gjordt, och sedan min vän slagit sig ned på beqämt sätt började han berättelsen om Den sköna hemlighetsfulla, Nå väl — du kommer således ihåg Dervilly, och måste äfven erinra dig att innan du lemnade oss brukade vi bry honom för en skön okänd, hvilken upptog så stor del af hans tid.o