Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 3

Efter temligen noggrannt eftersinnande kunde ingen af sällskapet påminna sig att hafva sett honom på flera veckor. Det var besynnerligt; de hade icke tänkt derpå förut. Hvart hade han tagit vägen? Det är just hvad jag ämnar berätta er. Den gamla qvinnan som hyr ut rummet der Paul bodde, på andra sidan hörnet vid gatan Neuve S:t Medard, har omtalat alltsammans för mig. Det är en präktig historia. Vår förträfflige doktor Lanote är inblandad deri, och j skolen säga att affären karakteriserar honom ganska mycket. Men på artist-maner — bugande för Franz — vill jag börja med början. Messieurs, jag anhåller att j iakttagen tystnad medan jag berättar er historien om Vattendragaren. Uti en liten by, några mil från Macon, på vägen till Lyons, bodde och bor ännu tror jag — enkan Ferval. Hon -hade varit hustru till en väfvare, hvilken; flera år före min berättelses början, valt den lilla byn till sitt hem, hyrt en liten bostad och satt upp sin väfstol.Det hviskades i trakten att Ferval nade, som man uttrycker sig, sett bättre dagar. Men ingenting bestämdt förspordes någonsin som kunde bekräfta denna mening. Väfvaren och hans hustru voro båda flitiga, sökte föga umgänge med sina grannar, men nade emellertid godt anseende som stilla och fredliga menniskor. De hade endast ett barn — en helt liten pojke — då Ferval först kom till byn, hvilken på allt sätt blef bortskämd af både far och mor. Unge Paul Ferval växte upp och blef en af de vackraste gossar i trakten. Hans röst var klar och klingande, hans ögon glänsande, hans gestalt manlig och hans sång rask och liflig. Han sjöng visor bra, szunde-spela på ett halft dussin instrumenter, kunde sätta upp en räkning och skrifva samt