STOCKHOLM, den 4 Juni. Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. Den närvarande tidpunkten är för diskussionen öfver brödrafolkens inbördes förbållanden, såväl af pressen som i båda ländernas representationer — ifall urtima riksdag och storthing skulle sammankallas — särdeles passande. I Norge har en motsatt opinion blifvit yttrad och konjunkturens olämplighet af de norska tidningarne föreburen sgåsom bevekelsegrund, hvarför de undandragit sig att ingåien sådan diskussion och på alla derom af svenska pressen upprepade vänskapliga uppmaningar endast svarat med ihärdig tystnad. Dethar nemligen blifvit sagdt, att i ett ögonblick, då ett vidtutseende krig möjligtvis är nära för hand, det skulle minska vår styrka i den gemensamma fiendens ögon och försvaga vår militära betydenhet hos våra allierade samt hos dessa nedsätta förtroendet till våra krafter, derest vi, uti en sådan konjunktur, genom en dylik diskussion blottade våra inre söndringar och lade dem öppna för hela verldens blickar. Denna invändning är endast skenbar; den hvilar på en grundfalsk premiss. Den skulle hafva något skäl, i fall våra inbördes tvister utgjorde en hemlighet, alldeles okänd för alla andra än oss sjelfva. Men nu är det just den fullkomliga motsatsen häraf som eger rum. Misstämningen och göndringarne äro längesedan bekanta öfverallt, kunna icke vara okända för Europas folk, långt mindre för de europeiska kabinetterna. Nitton år äro redan förflutna, sedan på Norges storthing Hjelm och flera representanter, i öppet uttalad syftning att apellera till Europas regeringar och folk, framburo norrmännens klagopunkter mot Sverge och unionen och blottade hela djupet af söndringen. Och allt sedan den tiden har ieke blott genom Laings bekanta, uti godtköpsupplagor öfverallt spridda arbete, hvilket, på sätt företalet uttryckligen tillkännagifver, äfven är skrifvet i afsigt att utgöra en dylik apell, utan ock genom oupphörligt från Norge utskickade korrezpondensuppsatser till danska, tyska och engelska tidningar, dessa klagomål blifvit så ofta uppfriskade och vända på alla sidor, att göndringen och tvisterna omöjligen kunnatråka i glömska. Det är ju blott ganska få veckor sedan det uti en sådan korrespondensartikel i Danmarks mest lästa tidning öppet utsades att rikena närma sig en oundviklig unionel krisis, (öfver den förmildrande förklaring, som i Norge blifvit efteråt gifven åt ordet krisis, mera framdeles); och i Norges mest spridda blad uttalades till och med tanken på unionens formliza upplösnisg mer än en gång förlidne sommar och höst, hvaröfver sedermera den upplysningen icke tillbakahållits, att när hågen vore i Sverge så allmän för deltagande i kriget, men meningen deremot för: neutralitetens bibehållande i Norge då icke mindre enig och bestimd, upplösningen från Norges sida kunde anses önskvärd, på det landet icke mot sin vilja och i strid med sina intressen möjligen skulle ryckas med i ett krig hvars följder ingen på förhand kunde beräkna. Och kan väl någon vara nog enfaldig för att inbilla sig, att vid en så kritisk tidpunkt som den närvarande, då kabinetternas och folkens ögon med spändt intresse äro fästade på Skandinavien, sådana yttranden och sådana tänkesätt skulle undgå deras uppmärksamhet? Nej. Men just derföre att våra inbördes rifningar blifvitallmänneligen bekanta, är det oundgöngligt nödvändigt att de just nu utan tidsutdrägt upptagas till diskussion för att blifva bilagda. Endast på detta sätt, men ingalunda genom tvetydig tystnad öfver en fortfarande söndring, kan det ädla syftemålet vinnas, att ingifva den gemensamma fienden fruktan för vår styrka, och våra bundsförvandter aktning och förtroende till. våra krafter. Vi se också ingen anledning att befara, att en dylik diskussion skulle kunna förbittra sinnesstämningen hos de båda folken mot hvarannan, om den blott föres såsom vi i det föregående uppmanat våra norska yrkesbröder att föra den, och såsom det är vår oryggliga föresats att sjelfva gå tillväga. Vi förmå omöjligen upptäcka att folken derpå skulle kunna lida eller tappa något; den enda gom dervid kan komma att gitta emellan, är den dynastiska politik som blott alltför mycket haft till syfte att dem emellan utså söndring och misstroende, samt möjligen rådgifvarne på begge sidor, af hvilka de ena låtit falla sig till last att, som det gynes, befordra söndringspolitiken, och de andra att alldeles icke motverka den. EiEn af de orättvisor från norska sidan som smärtat svenska folket djupast, är den alldeles grundlösa beskyllningen att, itrots af 1814 och 1815 årg besvurne högtidliga fördrag, en vamalgamation skulle på svenska sidan fortfarande hafva varit åsyftad och eftersträfvad, för hvars verkliggörande Carl Johans oupphörliga försök att omstörta norska statsförfattningen endast utgjort medel, och hvartill konungen, mot sin vilja, skulle hafva blifvit tvungen af svenska honom öfvermäktiga intressen och inflytelser. Om det, såsom vi böra hoppas, är norska pressens och representationensg allvarliga önskan att misstroendet och stridigheterna emellan brödrafolken skola utrotas och lemna rum för ett bättre förhållande, så kan ingenting vara angelägnare än att norska folket utan dröjsmål blir ärligt och fullständigt upplyst om hela grundIahatan af danna för avaeneka natinnalaäran