Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 2

—-— sMen ni önskar att måla af mig? upprepade hon. Jag skulle icke begära något mera i verlden, om jag kunde erhålla tillåtelse dertill.n Ni har den. Men ni måste komma nu. Jag kan endast sitta en gång för er. Jag följer mademoiselle på ögonblicket.s Nej, jag följer er.n Ernst tvekade. Ni förspiller tiden, monsieur. Ernst von Wolzogen stod slagen af bestörtning. Hvad betydde detta... Hade han misstagit sig på det tillbedda föremålets karakter? Nej, han kunde svärja derpå — nej! Var det möjligt? Hade hon upptäckt hans hemliga dyrkan, och ville hon af medlidande bevisa honom denna ymnest? Ernst hade icke ännu vågat se på henne; han var liksom fängslad af en förtrollning. Vi förspilla tiden,, hviskade hon sakta, Ernst reste sig hastigt, bugade sig djupt och gick förut genom galleriet, De gingo nedför trappan tillsammans och stodo på gatan. Ernst vinkade fram en vagn, Hans följeslagarinna uppgaf ett svagt rop, alltför otydligt att kunna fattas, oc sade med brådskande röst: jag vill gå. De gingo tigande framåt. Då de kommo fram till hans boning, följde den unga flickan Ernst uppför trappan och in i hans rum. Hvar skall jag sätta mig? sade hon. Ernst skyndade att sätta fram en stol för sin gäst; han lagade sedan i ordning duken, bestämde passande afstånd och fattade penseln. Nu betraktade han för första gången med stadig blick sin följeslagarinna. Hon hade aftagit hatt och schal. Håret som fallit ned låg i oordning kring hennes axlar. Ansigtet — ögonen— penseln föll ur Ernsts hand. Han greps af fasa.