Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 3

mans taflor och statyer och, med ett ord, allt som var värdt att beses. Vi hade tilibringat någon tid i Dresden, och Ernst led mer och mer af de olyckliga inflytelser jag nämnt. Jag föreslog Cerföre som ett angenämt ombyte, att vi skulle fåra till Paris, slå oss ne: uti en litlig del af staden och sålunda försika hvilken verkan muntra och glada uppträden kunde utöfva. Der fanns vid samma tid en tafla i Louvren — ett landskap af Annibale Carracci — hvilken nyss blifvit flyttad till detta palats och som vi båda önskade att se. Vi kommo till Paris och togo rum vid Rue de la Paiz. Första morgonen efter vår ankomst gick Ernst ut ensam för att gå igenom galleriet i Louvren, och, som han sade, sqvallra om landskapets. Han lofvade att återkomma om en eller två timmar, men han kom icke förr än sent på eftermiddagen. Han var i ett tillstånd af öfverspänd glädtighet. Han hade icke betraktat plandskapet,, men han hade sett den skönaste af alla lefvande målningar. Ernst var alltid öfverdrifven då -han beskref sina favoriter, fen han gick nu längre än någonsin förr i sin förtjusning öfver qvinlig fullkomlighet. Hennes namn? Han visste icke — han beköfde icke veta det. Han önskade endast att betrakta henne, blifva inspirerad af henne, dyrka henne, Jag förmodar,, sade jag, att jag kan erhålla tillåtelse att besöka galleriet och stjäla mig till en blick på den skönd.v Ja visst, svarade Franz, du måste se henne, eljest här du rättighet att tro att jag är från mina sinnen.s Dagen derpå-gingo vi tillsammans till galleriet. Då vi voro ungefär midt i talen vidrörde Ernet min ärm. En helt ung flicka satt framför Teniers