Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 2

ska. domstolsassessorn Bucher, ledamot af den . November 1848 upplösta preussiska nationalförsamlingen, hade dens15 November 1848 röstat med: för -skattevägran och till följd deraf blifvit invecklad i den s. k. skattevägringsprocessen... Den 22 Okt. 1849 lät generalfigkalen de förra ledamöterna af nationalförsamlingen veta att processen icke skulle vidare fullföljas mot andra än dem som försökt att genomföra det nämda beslutet af den 15 Nov. 1848. Då Bucher befann sig bland dessa sednare, föredrog han framför processen och dess följder en vistelse: i London, hvarifrån han sedan någon tid med mycket snille, humor, tekniska och industriella insigter -skrifver korrespondensartiklar i den nämda Berlinertidningen. På de första årens varma beundran för de engelska förhållandena, sederna och institutionerna följde snart ett märkligt afsvalnande. Måhända förstod han, såsom vanligt med tyska tänkare, icke riktigt att taga sig till vara för den andra ytterligheten. Sedermera närmade han sig Urquhart, den berömde utgifvaren af Porttolios, som gjort så-stora tjenster genom sin kännedom om Orienten och Rysslands afslöjande, . men hvilken man ofta med rätta förebrått månget utbrott af personlig förbittring mot lord Palmerston och andra nutidens liberala statsmän. Författaren . till Parlamentarismus wie er isto, hvars själsfrändskap med Urquharti godt som i ondt öfverallt är märkbar, sätter common law, den allmänna rätten, högt öfver statute law, den som icke omedelbart och spontant utvuxit ur folket, utan frambragts af någon dertill särskild beordrad korporation, och hvilken derföre äfven är formulerad den skrifna rätten. Här återfinner man den store Junius tendenser, hvars politiska trosbekännelse innebar en sorg öfver det anglosaxsiska lagelementets förfall. Bucher synes fullkomligt öfvertygad derom, att lagarnes formuleran le är rättsutvecklingens syndafall. Han företager sig att bevisa, att det saxsiska elementet, halfannat århundrade efter den norrmanniska eröfringen af år 1066, nästan i alla riktningar åter hade öfvervunnit det norrmanniska. Racerna hade samman emultit. Eröfrarne hade antagit de eröfrades språk. . Fadervår innehåller af69 ord blott 5 som icke äro. anglosaxsiska, och af. 81-ord i Hamlets monolog äro blott 13 af latinskt ursprung. Blott orden för abstrakta begrepp äro i allmänhet af främmande ursprung. Samma fenomen företer rättshistorien. Äfven på detta område motstod. den anglosaxsiska staten: påtryckningen af -den norrmanniska feodalismen. Författaren visar hvilken stark motståndskraft det anglosaxsiska elementet hade i början af det trettonde århundradet. Den allmänna rätten hade tre fiender, som den -besegrade, det norrmanniska elementet. den kanoniska rätten och den romerska rätten. Vi ha redan antydt, att det norrmanniska elementet drog det kortare strået. Den kanoniska rätten ville aldrig trifvas på den fria engelska jorden. De engelska furstarne, understödda af adel och folk, förstodo bättre än på något annat ställe under medeltiden att reda-sig med den romerska kurian. När under Henrik III (1216—1272) en sats i den kanoniska rätten ville ingripa i. privatförhållandena, gåfvo baronerna det berömda svaret: Nolumus leges Anglie mutari!, (vi tåla ej att Englands lagar förvantekas). Den romerska rätten kom såsom en modesak till England och försökte att slå rot med den bysantinska. grundsatsen: .quod principi placuit legis babet vigorem. Italienska doktorer i romarrätten, som utbredde sig. öfver Europa: liksom sedermera franska dansmästare och frisörer, kommo till England och bemäktigade sig lärostolar i Oxford och Cambridge. Men lärare och lärjungar i den inhemska rätten visade sig ej så lättjefullt efterapande som annorstädes. De lemnade universiteterna och skapade sig i stället i närheten af de stora domstolarne bildningsanstalter för begynnande jurister, som tillika voro föreningspunkter för de praktiserande. En af hvarje statskontroll oberoende myndighet meddelar rättighet att uppträda inför skranket. Ur advokaternas leder bildas--domstolarne. Författaren skildrar de omätliga följderna af denna skilsmässa. Endast i de andliga. domstolaine, krigsoch sjörätterna samt universitetsdomstolarne i Cambridge och Oxford ha den kanoniska och romMerska rätten till en del inträngt, men med vigtiga inskränkningar. Men common law, som hade besegrat den norrmanniska, kanoniska och romerska rätten, dukade under -förstatute law. Denna rätt, som uppvuxit ur den allmänna rättens eget sköte, har undergräft och vuxit öfver densamma. . Vi ha redan definierat denna statute law. --Det år den skrifna, icke direkt af folket skapade, utan af en delegerad myndighet gifna lagen. . Den vigtigaste af de. institutioner :gom: representera denna delegerade myndighet är parlamentet. Historien om statute law är derföre parlamentets historia. Parlamentet, .såsom folkets representant, har alla delegeräde myndigheters böjelse att förvandla uppdraget till:en sjelfständig rätt och ställa sina intressen öfver folkets. Englands inre och i många fall äfven dess yttre historia är en historiazom parlamentets kamp mot allmänna rätten. ..Kronan har än tillsammans med allmänna rätten bekämpat parlamentet, än med parlamentet allmänna. rätten. Hon har än bg SR än lidit nederlag; nu står hon, enligt hr -Buchers mening som vi ej. alldeles underskrifva, drifven till ett val, att antingen återgå till sin gamla.rätt och pligt att vara en skyddarinna af -allas-rätt, eller att i stillhet rusta sig för samhällets räddning... od