Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 2

poleondor. J sen,, säger taskspelaren till sitt auditorium, oatt denne herre lemnar mig en napoleondor. Jag stoppar den i min ficka. Må nu enhvar gifva noga akt på mig. Siberah, Vibberahy-Tintentuueleristhatch — Presto, Voila! Herren här skall nu säga er att den åter ligger i hans fieckas, vädjande till Wahlen, som i detta ögonblick var fördjupad i Fichte eller Jacob Böhme; han spratt till och svarade jan innan han visste att han sagt ett ord. Taskspelaren gaf nu med triumferande uppsyn vår vän tecken att åter intaga sin plats. Var god och gif mig tillbaka min napoleondor,, sade Wahlen. Bedragare! utropade taskspelaren med sakta men beslutsam ton, har ni icke inför alla sagt att ni återfått den? om ni gör ringaste väsen af saken skall jag låta kasta ut er. Och jag gjorde icke något väsens, afbröt Wanhlen, af tvenne skäl. Först hade jag, som jag förtjente, blifvit straffad derför att jag förglömt hvar jag var och hvad jag gjorde; och för det andra förtjenade taskspelarens oförlikneliga, fräckhet sin. belöning.p Ah, Jacob Wahlen,, sade Vincent skämtande, du är en fullkomlig gåta. Du skall i sinom tid blifva en stor tysk professor, och när du dör — väre den dagen långt borta — skall du utan tvifvel säga som din beundrade Hegel sade: Jag skall lemna efter mig endast en man som förstår mina läror, och han förstår dem icke : Kanhändan, svarade Jacob, Wahlen; och sedan han yttrat detta enda ord försjönk han åter i sina filosofiska funderingar. Tre eller fyra af sällskapet gingo nu bort till biljardrummet. Nå väl, Franz, få vi icke ändå se målningerd?5 sade italienaren. , Jag har sagt sanningen, signor italiano, jag kan icke måla den. Jag gjort ut