Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 2

med den färglagda sidan mot väggen, och vände nästan ofrivilligt, tror jag, om den. Ett utrop af fasa undföll en hvar af oss och efterträddes af en dödstystnad, då våra ögon liksom genom en förtrollning orörligt fästades på målningen. Den föreställde en helt ung flicka med ett klassiskt ansigte, mörkt hår och mörka ögon. Då jag säger detta har jag sagt intet. Det var uttrycket i ansigtet som gjorde taflan till hvad den var; och. likväl kunde man icke igenkänna: att man sett detta uttryck hos en mensklig varelse — och ögonen — man tyckte, då man betraktade dem, att de trängde ända in i själen. Under det vi stodo sålunda djupt träffade, rusade Ernst fram, fattade taflan och vände den om, utropande: För himlens skull icke denna — icke denna! Min vän, du är dig icke lik i dag, sade jag, vi skola icke plåga dig längre — men säg oss, jag ber, hvad som oroar dig? Saken är att den svarta hunden setat hela dagen på min venstra axel, som min skottske vän Macdonald brukade säga. Jag vet icke huru eller hvarföre, och nu då ni vändt om denna tafla som ingen vidrört på ett år, skall jag få två hundar att bära i stället iör en — kanhända motvigten gör bördan lättare. Emelleitid vill jag visa er det ofulländade arbetet, j kommit för att se, ehuru jag sade jag icke ville visa er det. Det skall åtminstone göra en diversion., Nej, Franz,, sade Clements. xDu ville icke att vi skulle se det, och vi skola icke göra det. Men vi hafva en begäran — jag tror jag kan tala för oss alla. Vi önska veta om den målning vi nyss sågo är målad efter verkligheten? Jag märker,, svarade Franz med glädtigare ton, att jag icke kan komma undan. Ingen,