Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 2

ågor, som behandlas på ett sätt som måste äcka intresse äfven. hos dem, som icke intimma i författarens politiska åsigter. E. — Vi meddela i dag fullständigt franska trikesministern grefve Walewskis i gårdagsladet i korthet omnämda cirkulär-depesch, så ydande: Paris den 23 Maj 1855. M. H.! Alla europeiska tidnicgar bafva aftryckt refve Nesselrodes cirkulär af den 10 Maj. Kejserl. egeringen hade ämnat afvakta konferensernas offiiella slut för att bedöma dem i deras helhet, men lå Petersburger-kabinettet funnit för godt att utan röjsmål vädja till. allmänna opinionen, skall ingen örvånas öfver att vi ä vår sida följa dettaföredöme, ch jag gör det med all den förtröstan som vär hofamma och lojala politik ingifver mig. Jag erinrar örst om de omständigheter som förmätt England och rankrike att beqväma sig till underhandlingar i ett igonblick, då krigets kraftiga fortsättande syntes böra rara hufvudföremålet för deras omsorger. Decemberraktaten var afslutad och vestmakterna hade, af akt ing för sin nya allierade, lofvat göra ett sista förikningsförsök, grundadt på möjligheten att förmå Ryssland antaga de fredsgrundvalar som de. bestämt . Europas allmänna intresse. Man vet attfarst Gortichakoff, officielt underrättad om dessa de fyra makernas gemensamma afsigter, kategoriskt vägrade att jamtycka till de föreslagna fredsvilkoren. Det var först den 7 Januari som han, efter skedd förfrögan S:t Petersburg, utan förbebåll antog de olika grundjatser som äro kända under namn af de fyra garantipunkterna. Denna omständighet är till fullo ädagalagd, och en lepesch af grefve Buol, meddelad samtidigt i Paris och London, konstaterar att underhandlingarne, hvilkas omfång sålunda begränsats, öppnats på Rysslands begäran. Denna makt kan således icke förebrå oss att hafva öfverraskat henne; hon kände att ett ound sängligt fredsvilkor vore upphörandet af dess över välde på Svarta hafvet, och saknade icke tid att göra sig redo för de offer som det redaa gjorda åtagandet nödvändigt måste ålägga henne. Hela frågan är, om furst Gortschakoff och hr von Titoff uppfylit detta åtagande eller om de ej stannat långt derunder. Men innan jag behandlar denna punkt, vill jag undersöka riktigheten af några uppgifter, hvarmed grefve Nesselrodes cirkulär börjas. Redan i konferenserna syntes Rysslands fullmäktige misstaga sig om betydelsen af första punkten, som, enligt deras åsigt, rörde stadfåstandet af de tre furstendömenas friheter,..men enligt vår, upphörandet af det missbrukade inflytande som Petersburgerkabine tet utöfvat i dessa provinser. Grefve Nesselrode utvecklar samma thes och jag vill svara med frägor: när efter sednaste krig hafva Donaufurstendömenas rättigheter lidit minsta ihtrång af jen suveräna makten? När hafva Frankrike, England och Österrike ådagalagt någon annan önskan än att bibehålla och utveckla furstehdömenas oberoende förvaltning, hvilken hvarken i Moldau eller Wallachiet är en nyare tiders eröfring, utan resultatet af en frivillig, sekelgammel öfverenskommelse, den der först dä lidit mehn, när hospodarerna under 18:de seklets krig började mera närma sig Ryssland än Porten? Sålunda förlorade Moldau halfva sitt af sultansarna garanterade omräde, och båda provinserna, i stället att vara ett respekteradt gränsland mellan Porten och Ryssland, hafva äfven: efter Adrianopelfördraget, som syntes bättre fastställa deras rättigheter, snarare styrtsaf ryska agenter än af egna chefer och blifvit midt under freden -oförmodadt besatta af en främmande armå, liksom vore de blott ett bihang till ryska området. Dessa äro de förnämsta vidrigheter som Donaufurstendömena utstätt, dessa de faror som oaflätligt hotado dem; fjerde punkten hade till sitt enda ändamäl att sätta en gräns för bädadera. Vare sig att Rysslands inflytande på andra sidan om Pruth utöfrats under den lagliga titeln af protektorat eller icke, så beror. ej frågan derpå, och att framställa heone på det sätt som grefve Nesselrode gör, vore att lata henne urarta till en strid om ord. Historien kan förtälia hvad Moldau och Wallachiet vannit på sitt fordna förhållande till) Petersburgerhofvet, och återkomsten af en sådan sakernas ställning hafva just Frankrike, England och Österrike velat förebygga. Jag öfvergår den andra garantipunkten, med gillande af de derför fastställda grondsatser, och anmärker endast att om den sedan 25 är hämmade sjöfarten på Donau återfått sin frihet, så har det dock behöfts ett krig för att förmå Ryssland att icke lemna obegagnad en af verldens ypperligaste kommnunikationsmedel. Om Tyskland erhåller denna omätliga fördel för sin handel, står det i skuld derför hos det blod som Frankrike och England utgjutit. Ionan jag öfvergår till hufvudpunkten måste jag upptaga en förebråelse som grefve Nesselrods gjort vestmakternas fullmäktige, at: de fördröjt upptagandet i konferensen af en fråga som rörde fördragsam: heten och hamaniteten och:som borde intagit första rummet, eller att de icke visat nog ifver för Porten: kristna undersäters öde. Ingen diskussion är dock möjlig utan ordning, och det var öfverenskommet at de fyra punkterna skulle i denna följd undersökas Om debatten hämmades vid tredje punkien, så kom hindret ej från vära fullmåktige, hvilka endast höllc sig till det utstakade programmet. Deras betänksam het rättfärdigades dessutom af turkiska utrikesmini sterns bebädade ankomst. En religiös fräga; förgif tad genom Rysslands anspråk, var orsaken till kriget Den borde endast i Ali Paschas närvaro behandlas, och befann sig dessutom icke på samma punkt som i början. Petersburgerkabinettet hade fordrat en formlig för bindelse, hvilken, ehuru skenbart endast rörånde re ligiösa friheter, skulle förödmjakat Porter, hindra förvaltningens gäng och förlamat hvarje verksam re form i borgerligt afseende. England och Frankrike hafva högt förklarat att Turkiet icke borde gå ir derpå och af fjerde punktens text ser man genast att Ryssland förbundit sig att icke förnya dessa for drirgar, utan lemna åt Porten att sjelf, ehuru mer sina allierades råd och påstötning, bestämma de åt gärder som borde vidtagas i hans undersäters materi ella och moraliska intressen. . Wienerkonferensen borde således icke teoretiskt diskutera de olika systemerna utan: blott -proklamera en grundsats, alldeles motsat den, hvars seger furst Menschikoffs beskickning til Konstantinopel afsåg. Man kan med ledning af grefve Nesselrodes yttrande, betvifla att Rysslands fullmäk tige skulle inskränkt sig dertill. Sannolikt skulle de likasom vid den första, missiagit sig. om motivern: äfven till fjerde garantipunkten och glömt att hä blott var fråga om ett Rysslands anspråk, som Europ: icke kunde understödja. De nyaste reformerna i Tar kiet och Portens ifver att höra vära råd visa, att sul tanens hjerta är öppet för de aädlaste ingifvelser. All bvad som erfordras, är att dessa ingifvelser få, utal att störas, bära frukt, för hvilket ändamål det ä oundvikligt att Ryssland nedlägger de vapen, som de omvexlande begagnat än för att hämma nyttiga re former och än för att uppreta befolkningen mot den nas suverän. Sädan är meningen med fjerde garanti punkten, men att dömma efter grefve Nesselrodes de tt rr