Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 2

RR Rn rr rer RR hon beklagade mig, men jag lät mig icke bedragar. Jag förde henne med mig in i hyddan. Eraost de Fleury var der. Jag lade deras händer i hvarandra — jag skyndade hem och — och — kastade mig, ehuru gammal jag var, uti min moders armar och brast i tårar. O store Gud, som styrer denna förunderliga verld! Hvad finnes väl som liknar en moders kärlek? Der satt jag hela dagen — hela aftonen — hufvudet lutadt mot det bröst som gifvit mig lif och föda, -och der berättade jag henne allt, i afbrutna meningar, under snyftni: gar, tårar och suckar. O, min moder, huru du deltog och kände hvarje qval i mitt hjerta! huwu fallkomligt du förstod mina. känslor ock mink bevekelsegrunder! huru ömt du lade dina armar omkring mig, till dess jag slutligen insomnade i din famn! Följande dagen återvände jag till Mänchen. Huru länge jag skulle stannat borta vet jag icke, men efter ett års förlopp skrefvo mina föräldrar att en förfärlig epidemi rasade uti byn der jag var född, och att de önskade träffa mig. Jag reste hem. Byn var försänkt i sorg, en elakartad feber bortryckie invånarne. Rosalies moder var nyss död, och hon sjelf låg dödssjuk. Mina föräldrar hade hittills blifvit skonade. Jag begaf mig till Rosalies hydda. Jag blef hennes läkare och sköterska. Jag vårdade henne dag och natt. Febern hade nått sin höjd, krisen var kommen, och Rosalie öppnade sina ögon på morgonen af den afgörande dagen. Jag såg att hon var räddad. E : tacksam blick af igenkännande strålade från hennes öga. Hon var mycket svag, men faran var förbi. Morgonen derefter kommo sorgliga nyheter till byn. Ett bref till Rosalies bortgångna moder förkunnade Ernst de Fleurys död,