Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 2

STUDENTÄFVENTYR I PARIS. RICHARD B. KIMBALL. ) Öfversättning. Min panna mörknade; mitt hjerta sjönk; jag ansåg min dom afgjord. Jag kastade icke en enda förebrående blick på Rosalie. Huru skulle jag kunna betrakta henne förebrående? — hennes själ var ren och oskyldig; der fanns icke förställning, koketteri eller nyckfullhet. Må det vara nog att nämna — ty berättelsen upprör mig för mycket — att då jag kom in fann jag en ung, vacser officer. Han var, som Rosalie sagt, enda barnet af hennes faders bäste vän och hade enligt dennes önskan uppsökt enkan. Hör mig,, hviskade Bernhardi, och drog sin stol närmare mig. Jag gjorde mig förtrolig med den unge officeren. Jag följde honom med den noggrannast uppmärksamhet. Jag fann att han var hederlig, högsinnad, vänlig, r-nhjertad. Jag öfvertygade mig om att Rosalie älskade honom (stackars barn, hon visste det icke); jag sökte ett samtal med Ernst de Fleury — sä hette han — jag tvingade från honom hemligheten, hvilken han bedyrade eljes: aldrig skulle bhfvit yppad, ty hin visste att Rosalie var min trolofvade. Jag återvände och uppsökte Rosalie. Jag hade ettlångt, långt samtal med henne. För himlens skull tillåt mig att vara kort! sade Berahardi och drog djupt efter andan. Ni — ni — gissar det öfriga, gissar allt. Den ljufva engeln var ljufvare än någonsin; men — men — slutligen fick jag fram sanningen. Hon bedyrade att hon aldrig, aldiig ville öfvergifva mig — öfver gifva mig voro hennes ord. Detta var ädelt; ) Se Aftonbl. n:o 115, 117, 118, 121 och 123.