Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 3

ut och ropade mig. Jag kom in. Fvilken syn! — — Hvem af oss skulle kunna väcka den olyckliga grefvinnan? Borde vi störa henne? Vore det icke bättre att sakta taga bort det döda barnet och låta modren förblifva i sin hvila. Vi tyckte så. Jag tog några steg fram, men modet svek mig. Jag vågade icke hemligt och smygande taga den dyrbara bördan från de armar hvilka till och med under sömnen så oroligt och fast slutit sig omkring den. O, min Gud!.... Under det vi ännu stodo så, öppnade grefvinnan sina ögon, hennes första rörelse var att sluta barnet närmare sitt hjerta — sedan att se på osg — sedan på den lilla. Hon såg allt. Hon hade lidit så mycket att detta slag knappt ökade hennes lidanden. Hon tillät mig taga barnet och lät Agathe föra sig till sängen och hjelpa henne att lägga sig. Hon hade hållit ut ända till den högsta grad af utmattning, och då hon en gång gifvit vika var hon ur stånd att återkalla sin styrka. Hon qvarblef fullkomligt passiv uti sin säng, under det Agathe omsorgsfullt vårdade henne. Jag gräfde en liten graf i trädgården der borta, och Agathe och jag lade barnet deri. Modren utgöt icke några tårar; då hon från sin bädd såg huru vi buro bort den lilla, följde hon oss med dystra blickar och sade sakta då vi gingo ut, mes beaux jours sont passesn. Snart var grafven igenfylld och beströdd me. blommor, och vi återvände till hyddan. Då jag kom nära grefvinnans rum varseblef jag att hon stod vid fönstret, stödjande sig vid en stol och betraktande grafven med en blick så längtansfull och sorgsen att jag icke utan djup smärta kan erinra mig den. Då jag gick förbi mötte hennes öga mitt — idenna enda blick af stilla, undergifvet lidande förr enade sig en hel verld af outsäglig ångest! O, jag skulle aldrig kunnat uthärda ännu en