Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 3

kan upp i hennes knä, lade sina små fingrar på hennes ögon och läppar, förde dem öfver hela hennes ansigte och sade: Är jag icke snäll, mamma? Jag är icke obeskedlig; jag är en snäll flicka, mamma., Fem dagar hade förflutit på detta sätt; tidigt på morgonen af den sjette kom grefvinnan, med alla tecken af förskräckelse, hastigt in i vårt rum, bärande sitt barn, hvilket skrek som om det lede häftiga plågor. Barnets ögon voro blodsprängda och lyste af en onaturlig glans, pulsen var hastig och hufvudet så hett att det nästan brände då jag vidrörde det. Hon blef tyst och stilla några minuter, men snart började hon åter skrika häftigt. Ack, hvad kunde vi göra? Agathe och jag försökte alla medel vi kunde påminna oss, men det tjenade till intet; plågorna i hufvudet blefvo så våldsamma att den arma, lilla varelsen skrek som om man stuckit henne med en knif; sedan låg hon en stund uti en dvala, men spratt till och skrek tills hon var alldeles utmattad igen. Icke ett ögonblick släppte grefvinnan sin älskling ur sina armar. Under tvenne dagar och tvenne nätter hvilade hon icke ett ögonblick och tog ingen föda; hon var så helt och bållet och oupphörligt upptagen af barnets lidande, Agathe vakade ven dag och natt. Tredje natten tycktes barnet vara mycket lugnare, och grefvinnan bad Agathe gå till hvila en stund. Hon kom in, lade sig och insomnade slutligen; då hon vaknade var det dager, hon knackade på grefvinnans dörr — allt var tyst; — hon öppnade den och steg in. Grefvinnan, uttröttad af långvarigt vakande, hade insomnat i sin stol, med den lilla flickan i sina armar. Barnet hade sjunkit uti ett djupt, dvallikt tillstånd, wur hvilket hon aldrig skulle uppvakna. Ack, monsieur — hon var död! Agathe sprang