Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

vara i tillfälle att framlägga sakrikt utarbetade motioner. Säkert skulle detta äfven vara vida lättare att tillvägabringa, än att genom officiella diatriber rubba öfvertygelsen hos äldre erfarna domare, eller ens öfvertyga allmänheten, att då ett antal af 10 eller 12 lagfarne män, söm gjört lagarnes tillämpning till sitt lefnadsyrke, fattat en öfverensstämmande åsigt om lagens rätta förstånd, denna bör gifva vika och anses oriktig i anseende till det skiljaktiga begrepp, en oftast af någon politisk vind för dagen eller en partiopinion tillsatt justitieombudsman, som derjemte saknar snart sagdt all erfarenhet såsom domare eller praktisk jurist, derom hyser; ej heller lärer det af någon kunna anses rättvist eller lämpligt, att om än något misstag i åsigt uti en mindre vigtig fråga må kunna hafva egt rum, sådant skulle blottställa en rättsinnig domarekår för en tillrättavisning inför hela folkets representation och en offentlig anklagelse, utan möjlighet till försvar. Ty en sådan möjlighet existerar icke, så länge grundlagen icke medgifver andra: än riksdagsmän att uti riksståndens plena sig yttra, och de fleste af högsta domstolens ledamöter icke ens äro berättigade att utöfva riksdagsmannakallet. Och äfven om ett sådant försvar kunde afgifvas, förbjuder 90 S Reg. formen uttryckligen att under R. St:s eller deras utskotts vöfverläggningar och pröfnving bringa frågor om domaremakternas beslut,, hvarföre en diskussion öfver ett sådant ämne ovilkorligen skulle komma att nedtystas af talmännens klubba; och sådant bevisar dessutom att det icke kunnat vara meningen hos 1809 års lagstiftare att justitieombudsmännen skuile genom sina berättelser föranleda dylika öfverläggningar hos Rikets Ständer eller deras lagutskott.