Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

och värre. Först hade vi le cote gauche; les montagnards; les Jacobines; sedan kommo les patriotes de 93; derefter les patriotes par excellence, hvilka efterträddes af les patriotes plus vatriotes que les patriotes; och sedan var den onde lössläppt på fullt allvar, ty med les bonnets-Rouges, l:s Enrages, les Terroristes, les Buveurs de sang och les Chevaliers du Poignard förvandlades Paris till en mer passande vistelseort för satan än hans gammalmodiga residens der nere. Pardon, monsieur! Jag blir het; men blodet kommer alltid i jäsning då jag iterkallar dessa tider. Men jag ser jag kommer också ifrån min berättelse. Nå väl, ja försökte att intala grefven lugn genom de sm smulor af filosofi som jag uppsnappat under mina fälttåg -— ty i armån lär man sig många soda reglor skall ni veta — men det hjelpte föga. Den vackra, unga grefvinnan var den enda som kunde muntra honom och få honom utt skratta och skämta och se riktigt lycklig it, ty han älskade henne så ömt som en man någonsin älskat; dessutom hade grefvinnan nu ett mäktigare anspråk än någonsin på sin man. Jag tycker jag kan se henne sittande der, med ansigtet nedböjdt, flitigt syende på några helt små klädesplagg, hvilka man lätt kan förstå hvartill de skulle begagnas. Ser ni, då hon sydde på dessa var hon allvarsam — aldrig lekfull — alltid allvarlig; och hade samma uttryck i sitt ansigte som då hennes man sade henne ett ömt ord! Ingening kunde göra henne munter då. Jag brukade sitta och undra huru samma person nom ett ögonblick kunde blifva så förändrad. Huru gerna grefven betraktade henne, hans ögon följde henne öfverallt; icke ett enda af hennes ord eller rörelser undgick honom. Nå väl, tiden kom slutligen, och genom den gode Gudens och den heliga jungfruns välsignelse lade. Agathe ett det vackraste lilla