Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

sig. Jag uppsökte den gamle tjenaren, men han visste mindre än jag. Mina steg vändes nu hemåt. Hvilken vandring! Huru skulle jag kunna inträda i min hydda med dessa underrättelser! Bon dieu! ah, bon dieu! utropade jag, ayeg pitiel jag stannade bakom en häck, föll på knä och läste en bön, och derefter började jag gråta som ett barn. Ja, bad ännu en gång och fortsatte scdan med långsamma steg min väg. Nu såg jag huset; Agathe var i trädgården; grefvinnan med den lilla stod i dörren och såg framåt vägen. Jag kom fram — Albert — hvar är Albert? hvar är min man? Jag svarade intet. Berätta mig,, sade hon, nästan med stolthet och grep min arm. Jag öppnade munnen och försökte tala, men ehuru läpparne rörde sig, kunde jag icke få fram en stafvelse. Jag tänkte jag skulle kunna hviska fram det; jag försökte, men kunde icke. Grefvinnan skrek till, barnet började gråta och Agathe kom springande. Följ mig, sade jag till min hustru, gick in i vårt rum och berättade henne alltsammans samt bad henne berätta grefvinnan sanningen, ty jag kunde icke. Min kära Agathe gick halfdöd. Jag satt qvar i mitt rum; snart öppnades dörren och grefvinnan stod på tröskeln. Hennes ögon blixtrade som eld, hon såg förfärligt upprörd ut, hela henneg kropp darrade: Ni är således den låge usling), utropade hon, som låtit honom midt för edra ögon föras bort för att mördas, utan att höja hvarken hand eller röst till hans försvar, utan att våga ett ord, en blick eller tanke för att hjelpa honom! -Fege usling! Hon föll -under häftiga konvulsioner uti min hustrus armar; barnet betraktade henne med undrande blickar, gick med oss då vi lade henne på sängen, lade sedan sin lena hand på modrens kind och sade med sakta röst smamma. Om. några minuter bör