Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 2

Ni är fransman — jag tänkte det, utropade den lilla, släppte mustacherna och slog ihop händerna. Ö! skynda, skynda, eljest äro vi förlorade! — Allt i sinom tid, sade jag, sty — nej, nejs, afbröt hon, de äro i hack och häl efter oss; inom ett ögonblick kunna de gripa oss och då, Albert, 0, Albert, hur skall det gå med dig?, Med dessa ord slog hon sina armar om sin man och slöt sig intill honom som om ingenting skulle kunna åtskilja dem. Voilå bien les. femmes; till h—te med min försigtighet, följ mig, och jag skall föra er till ett ställe der hela direktorium icke skall kunna få reda på er, så vida de icke rifva ned min hydda, sten efter sten. Jag skyndade nu att föra dem in i huset och dolde dem uti ett lönskåp, som jag, följande min krigiska böjelse, på ett högst besynnerligt sätt inrättat i ena ändan af rummet. Ingen menniska utom Agathe kände till det och jag ville ogerna upptäcka hemligheten; men jag tillsade de unga att stiga in, ordnade för dem så godt jag kunde, och! skyndade mig tillbaka till vinrankorna som jag började qvista med mera ifver än någonsin. Om tvenne minuter kommo trenne ståtliga dragoner, med dragna sablar, ridande på vägen. Sedan de ridit rundt omkring hyddan, fingo de ögonen på mig och kommo emot 0ss i fullt gaiopp. Hvar har ni gömt grefven och grefvinnan de Choissy?s gade änföraren. Håll munnen,, svarade jag, Och prata inte sådana dumheter. Hvad tusan har jag att göra med grefven och grefvinnan de Choissy som ni kalla dem ? — Ser ni, sade dragonen, och lade sin hand på min axel; de personer jag söker äro fångar som rymt; man såg dem taga kosan hitåt; vår kapten såg dem i sin kikare och han svär på att de äro här., —Och jag, monsieur oavalier, ärffen gammal soldat, som ni kan se, så vida