Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 2

hela Europa för att obehörigt inblanda sig i Norges inre styrelse, för att fientligt ställa sig emellan Norges folk och Norges konung, och för att på denne och norska regeringen utöfva ett tryckande, förderfligt tvång. Det ena året efter det andra förblefvo svenska statsråden stumma vid dessa anklagelser, hvilka genljödo öfver hela Europa. Svenska repregentationen hade det då tillhört, att öppna deras mun och nödga dem till en förklaring; och framför allt hade det ålegat konstitutionsutskottet vid 1840 års riksdag att undersöka huruvida beskyllningarne för ett fortsatt handlingssätt, så rättsoch traktatsstridigt och så follt af vådor för föreningen, verkligen hade någon grund. Men ehuru oppositionen 1840 hade fullkomligt öfverhand i konst.utskottet och då ansågs mer än tillbörligt behäftad med norskhetsifvern, så blef dock detta högst angelägna åliggande alldeles åsidosatt. Indirekt och utan att sjelf vilja det eller tänka derpå, har man således å svenska sidan bidragit att i Norge gifva stöd åt den beklagliga sinnesstämning som nämda beskyllningar tillskapat. Den hastiga öfversigt, vi här lemnat af blott några få frågor, torde i förväg hafva i någon män ådagalagt, hvad den utförligare behandlingen är ämnad att fullt bevisa, eller att man på båda sidor har att erkänna begångna fel, hvarefter försoningen ej bör vara svår att åstadkomma.