Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 2

sprang fram till mig, tog tag i min arm och bad mig, pour Vamour de Dieu, gömma hans hustru någonstädes — hvar som helst — der gensdarmerna, hvilka förföljde dem, icke skulle få reda på henne. Jag var vid dåligt lynne, ty jag hade just i detsamma skurit mig i fingret; dessutom tyckte jag icke om att höra gensdarmer nämnas; jag svarade således rent ut, att jag inte ville ha något att göra med personer som voro suspects. Hvarför skulle jag sticka min egen hals i snaran? Det vore bättre att de skötte sig sjelfva och icke oroade fattigt folk. Bahl sådant tal var icke mycket likt Louis Herbois! men fram kom det, Gud vet huru, och jag hade icke för slutat, än den unga qvinnan springer fram, tar tag i min moustache och utropar skynda skär bort allt detta, endast männer ha rättighet att bära sådana; Gud gifve ni icke må vara född i Frankrike; ingen fransman skulle kunna gifva en man, som bönfaller om beskydd för sin hustru, ett sådant svar. Betrakta min man — begärde han skydd för sig sjelf? Tror ni han skulle stött er ifrån sig på detta sätt, om ni begärt hans bistånd iör att frälsa henne? pekande på Agathe som hela tiden stod darrande som ett asplöf. Ahl ni har missförstått oss — ni ångrar er — skynda; hvad vill ni göra med oss?, Hon höll mig hårdt uti moustacherna till dess jag skulle svara, och mannen stirrade på mig med ångestfull oro. Jag betraktade ånyo den lilla varelsen som höll fast mig, och såg att hon var — eh bien, jag ser ni förstår,, sade Louis afbrytande sig, i det han kastade en blick på sin hustru. Mitt hjerta bultade rätt dugtigt, och der stod den lilla, som jag sagt, och höll fast i mina mustacher — ha! ha! hal och såg in i mina ögon med sina klara blå ögon. Mon dieu — mon dieu! Agathe, vi måste hjelpa dessa stackars barp.o