Aftonbladet – 16 maj 1855, sida 2

ifven aftonens sista nummer, och på en gång lyttades åhöraren in i det underbaras, omätigas andeverld. Vid prismats alla strålar skymta genom dessa oerhörda rymder jätteskuggor, hvilka med djupa, allvarliga och oförklarliga blickar beskåda den arma jordmenniskan, komma henne allt närmare och slutligen i mörka, gåtfulla kretsar tränga på och kringsluta henne, tills hon, nästan för-; krossad och tillintetgjord, hastigt genom en mildt klagande eller romantiskt hänförande, slad englabild föres till ljusa, glänsande, aldrig skådade trakter, der hennes öra mötes af underbara ljud, som med försonande, tröstande , toner bviska frid och glömska, till dess. hon efter ett saligt ögonblicks njutning åter förskräckes med den hemska påminnelsen om att allt blott är ett gäckande irrsken. Allt hos Beethoven är underbart, storartadt och fängslande. Derför är han också mest romantisk, och, emedan så få förstå romantiken, är Beethoven också minst förstådd. För Haydn och Mozart gifves alltid gränser, hvilka deras fantasi eller goda lynnen aldrig öfverspringa. Beethovens ande sväfvar med djerf flykt utom dessa gränser; för hans skapelser äro de materiella ressurserna otillräckliga och derför förefalla ofta hans, alltid akustiskt riktiga, instrumentsammansättningar vidunderliga. Han har derför af många blifvit missförstådd, dock mest af sina efterapare. Derifrån allt det virrvarr, allt det omelodiska, osköna, laglösa samelsurium, som under senare åren fått namnet originalitet af ett kotteri, som äfven inom vårt land, Gudi klasadt! skaffat sig eröfringar. — Nionde symfonien, skrifven under Beethovens olyckliga döfhetsperiod, är få gånger gifven och litet studerad. Man har ansett den såsom i vissa fall misslyckad, framför allt ifrån chörens början. Detta omdöme kunna vi ej underskrifva. Beethoven har troligen dermed menat mera än några få gångers åhörande kan utreda. Hela första symfonien förefaller såsom snarare en målning öfver flydd fröjd, än ett ode till Elysiums gudaborna dotter. Öfverallt tycker man sig skönja denna eviga strid emellan sorg och menniskolusta å ena, samt ömsom den rent jordiska, ömsom den oändliga, aningsfulla, aldrig annat än i drömmen uppenbarade fröjden å den andra sidan. Nu inträder det stora recitativet för basarne och efterföljes af barytonsrecitativet till hans egna ord, med hvilka han tyckes säga: pglöm det förflutna drömlifvet och lef i den