Aftonbladet – 16 maj 1855, sida 2

som i allmänhet vidlåder en del sångare och sångerskor, det att de aldrig inse den nära frändskapen -emellan ord och musik. Det är icke tillräckligt att sångaren vet hvarom han sjunger; åhöraren har äfven dertill en ovil-. korlig och bestämd rättighet... Denna gärd åt ubliken är så mycket lättare gifven då språket är så rent, så klart, så fritt från gomljud som latinet. Händelsen var nu den, att så väl i denna aria som i efterföljande kör icke ett ord hördes, och den åhörare, som ej hade programmet i banden eller kände Rossinis Stabat Mater, hade lätt kunnat förbyta oratoriet till någon scen ur Profeten eller någon annan sammanhsvärjningspjes. Dessa den ryktbare Maestrons intressanta kyrkokomposgitio-. ner efterföljdes af 1:sta aktens finali Mozarts Titus. Öfver Mozarts skapelser ligger alltid ett onämnbart, klassiskt skimmer. Känsloömhet, spiritualitet, humor, allvar, höghet, förtviflan, med ett ord, alla hjertats och andens fibrer, ljuda och hänrycka med sitt englaspråk den fromme åhöraren. Fåfängt söker man hos Mozart öfverdrifter, och åt sina skapelser gaf han antikens lugna skönhet. Hans förmåga att använda de små instrumenteringsresursser som då voro att-tillgå är förvånande och värd den djupaste beundran. Med sin fagott åstadkommer han mera effekt än Meyerbeer med alla sina pukor och piccolaflöjter. Och hvaruti ligger väl Mozarts egendomliga storhet, om ej hufvudsakligast uti hans utomordentliga rikedom på sköna melodier och hans förmåga att hushålla med tillgångarne. Furu ofta besinnar musikkonstnären att melodien är den egentliga, gudaborna musiken, och att harmonien endast är klädedrägten; och huru ofta är icke denna sednare lika förvillande omdömet som styfkjorteln negressen, hvilken med häpnad frågade: Kors bevars! är allt detta ni, min fru? Den final ur Titus, som afslutade denna afdelning, är ovilkorligen en bland Mozarts mest framstående skapelser. Huru ypperligt är ej Sextio sköna recitativ, uttryckande alla det vaknade samvetets tusende qval! Huru storartad qvintetten och kören, betagen af fruktan för upproret, raseri öfver flammorna från det brinnande Kapitolium, fasa för åskans vilda buller och ömhet för de älskande! För allt finnes uttryck, för allt toner och bilder! Sångpartierna vöro:både väl fördelade och väl inöfvade. Ensemblen var god. Beethovens nionde och sista symfoni var