Aftonbladet – 15 maj 1855, sida 2

Från enskilta angelägenheter hade man öfvergått till: de tilldragelser som hu upptogo alla sinnen, och Bernhard måste lemna eh fullständig berättelse om striden på Kumlinge. Det var ändå du, som genom uppgiften om den svenska stora militärstyrkan var ursprungliga anledningen till stridens lyckliga utgång. Bernhard svarade icke härpå, men återtog: Ett gammalt ordspråk säger: högmod går på fall, och det sannas verkligen här; ty om ryssarne ej för mycket litat på sina egna krafter, hade de troligen icke besegrats af en oöfvad folkhop. Emellertid hafva Gummerus och Aren sjelfva åt sig upprest ärestoder som evigt qvarstå på de Åländska öarne.n XVII Först vid midnattstimman hann Gummerus Djupviks kyrka,. Han ville icke störa de inom densamma slumrande personerna, Fram och tillbaka ströfvade han omkring i nejden, och först. vid, sextiden smög han sig dit in. Inyånarinnorna lågo ännu försänkta i sömnens armar. Han närmade sig sin hustrus bädd; länge stod han och betraktade hennes vackra men oroliga ansigte; barnet hvilade på hennes armar; O, Henrik, hvar är du? utropade hon. Här, svarade han högt och ljudligt, läggande sin hand, på hennes bröst. Nu. uppsloghon ögonen. Drömmer jag ? utropade hon, är det Henrik ?o Ja, det är hano, svarade han, tryckande en varm kyss på hennes läppar. Modren vaknade ock; denna morgonstnnd egde en högtid rum i bergsgrottan sådan den förut aldrig bevittnat. Efter de första utgjutelserna frågade Henrik sin hustru? :