Aftonbladet – 12 maj 1855, sida 2

git plats långt från de stridande; de satte sig på ett kullstjelpt träd; under vandringen dit sade prostinnan till Bernhard. O Bernhard, i hvilken stund återse vi ej hvarandra! Du kom till oss, Gud vet hvarifrån, som en räddare i farans stund. Huru skola vi någonsin kunna vedergälla digl, Förr kanske än j nu föreställen ers, gade han med stark tonvigt. Ja rätt snart torde jag, komma att anlita er om återtjenst. länningarne som ej förstodo det fridstecken öfversten höjde mot dem, fortforo med skjutningen i det de alltjemt spärrade byn. Men Vuitsh hade knappast hunnit till ena ändan af densamma förrän han, stötande på en del af folkhopen, fann, då han på närmare håll granskade sina besegrare, att de endasi voro oöfvade bönder. Inteende att ban varit offer för sin egen sorglöshet och för en list, men tillika att allt motstånd var här förgäfves, kastade han, af fruktan att i annat fall blifva nedhuggen, sin karbin åt Jan Janson och sitt skärp åt Erik Henriksson, de båda personer som stodo honom närmast, och hvilka genom sitt mod och sin oförskräckthet ej obetydligt bidragit till den för ålänningarne lyckliga utgången af striden ). Du ville söga något? sade öfversten till Jan Janson som öppnade sina läppar men tillslöt dem åter. Ja, jag ville säga, men jag visste ej om jag vågade det, att jag känner härv, nu lade han handen mot sitt bröst, huru öfversten i denna stund skall ha det inom sig; men han försmår, kan jag tro, en så simpel karls deltagande. När Jan Janson mottog karbinen kände han en tår fukta sitt öga. ) Fullkomligt enligt med sanningen.