Aftonbladet – 12 maj 1855, sida 2

ey OMR SIMA MM JU PN De England. (Slut nästa gång.) sm Korrespondens från Finland. (Med särskild lägenhet har redaktionen mottagit följande skrifvelse, med anhållan om dess införande i Aftonbladet.) Helsingfors d. 3 Maj 1855. Sällan, kanske aldrig, har något af de kejserliga påbud, som tidt och ofta kränka Finlands besvurna grundlagar, slagit hufvudstadens befolkning med sådan häpnad och ovilja som den i går utbredda nyheten, att den allsmäktige czaren för några dagar tillbaka täckts i nåder utbyta Wasa stads namn emot det för hans egna och vissa hans trogna undersåters öron mera välljudade namnet Nikolaistad. Då denna nyhet snart nog genom våra tidningar kommer att för verlden förkunnas såsom ett prof af den högsinta och landsfaderliga omsorg, hvarmed vårt land af sin monark omhuldas, kunde hos våra svenska grannar möjligen den tanke uppstå, att czaren dekreterat namnförändringen af egen drift och för att lämpligen begagna ett tillfälle att utplåna ett namn, som alltför lifligt erinrade om den tid då Finland med sitt svenska moderland delade makt, ära och anseende. Må det derföre tillåtas en sanningens vänatt upplysa det förhållandet beklagligen är än värre. Monarken torde denna gång vara oskyldig. Han har i detta, liksom i många andra afseenden, vilseledd af nesliga krypare och lycksökare, trott sig gå en allmännare önskan till mötes, då han beslutit att i det blifvande nya Wasa föreviga sin faders namn. Det torde vara den bildade svenska allmänheten bekant att det gamla Wasa i Augusti 1852 nästan totalt nedbrann. Kort tid derefter, sedan plan för stadens återuppbyggande redan blifvit uppgjord, ehuru densamma ännu saknade behörig sanktion, väcktes af ett parti borgare fråga om stadens flyttning till en mot hafvet utskjutande halfö i närheten af Brändö hamn. Efter långa strider mellan stadsboerna, af hvilka största delen syntes vara böjd för att bibehålla den gamla platsen, afgjordes frågan för något mer än ett år tillbaka sålunda, att fl. M. anbefallde stadens flyttning till det projekterade nya stället, hvarjemte tillika bestämdes vissa ganska måttliga anslag af allmänna medel till nybyggnadshjelp. Bland de ifrigaste förfäktarne af stadens flyttning var en person af det slags menniskor, som synas ämnade att endast förorsaka oreda och trassel uti allt hvartill deras verksamhet kan komma i tillfälle att sträcka sig. Denne man, bankodirektören och riddaren af flere ordnar C. G. Stjernvall, en svag hjerna, som med inbilskhet och fåfänga förenar en nästan otrolig mani att blanda sig uti allt, utvecklade äfven i frågan om stadens flyttning all den verksamhet, hvartill han kunde hänföras af sin åtrå att för verlden framstå såsom en, särdeles uppå högre ort, inflytelserik person. Såsom medel härvid begagnades det af Stjernvall i allmänhet företrädesvis använda, att öppna korrespondens åt alla möjliga håll, synnerligen med högt uppsatta personer, bekanta eller obekanta, hederliga karlar eller skälmar, allt utan åtskilnad. Sålunda brefvexlade S. uti ämnet med ministern statssekreteraren grefve Armfelt och dennes adjoint, statsrådet Fischer i S:t Petersburg. Enligt hvad man tror sig med säkerhet känna, skulle Stjernvall under denna korrespoudans först framkastat frågan om att, i fall staden blefve flyttad, i dess namn fö reviga kejsar Nikolaus. Stjernvall, en nitisk anhängare af det ryska systemet, kunde ej annat än med glädje omfatta ett för lismaren och lycksökaren så gynnsamt tillfälle att skörda gunst och utmärkelse. Att förslaget för de höga herrarne ej skulle vare ovälkommet, inser en hvar. Följden blef att Wasa stads magistrat för ett år sedan, kort efter det stadens flyttning blifvit definitift afgjord, fick sig tillställd en, enligt hvad man tror sig veta, i S:t Petersburg uppsatt skrift, hvarigenom i de mest krypande ordalag anhålles, att få till namnet Wasa foga namnet af H. K. M:t, genom hvars obegripliga, nåd staden återfått vida mer än den genom branden förlorat. Då magistraten, enligt befallning, hörde stadens borgerskap, huruvida man vore hugad att underteckna berörde skrift, förklarade en borgare sig villig dertill, anseende såsom tillfyllestgörande motiv, att en stad med tillnamn af H. K. M:t deraf hade att påräkna stor fromma i materielt hänseende. Då de öfrige närvarande, följande den taktik som tyvärr småningom blifvit uti vårt land hemmastadd, af häpnad och fruktan tego, ansågs detta såsom tecken till bifall af den förstes yttrande. Emellertid hände att, då skrifter kringsändes för att undertecknas, de fleste vägrade sina namn och endast ganska få, dels af fruktan, dels af inställsamhet, underkastade sig skammen af denna hittills uti vårt land kanske längst drifna servilism. Skriften afsändes, men svar uteblef, och de få stadsMM