Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

och möjligen ännu flera för fattigdomens hårda börda, Jag hade sjelf varit fattigt gift och kände således armodets frestelser, och icke den minsta bland dem är en viss benägenhet till knot, missnöje och afund mot dem som äro bättre lottade än vi sjelfvå; men när du sedan blef moderlös och utan stöd (Henrik hade då fått ett litet testamente), var det jag som tillstyrkte honom att resa öfver till Finland och fria till dig, och det egenhändiga bref han från mig medförde borde öfvertygat dig om: sanningen af mina ord. På dem har jag aldrig tvifiat, inen väl på min egen förmåga att vinna vår modera tillgifvenhet, och hvad det omnämda brefvet beträffar så beträktade jag det endast som ett bevis på mammas goda, ädla hjerta, hvilket ömmade för den stackars wvärnlöga flickan. Det gjorde jag visst, men icke så mycket att jag tillstyrkt Henrik taga dig till hustru, om jag ej känt dig som en god och redbar menniska; och nu min älskade Helena är ju allt klart mellan oss... ingen skugga träder oss. ju mer emellan ? i Nej, nej I svarade hon kattande sig återigen i svärmodrens famn, ,evigt, evigt skall jag minnas denna nattliga timma l! Helena, som ej nändes väcka Lovisa, gjorde upp eld i grottan och satte på kaffepannan. Jag tror då hbar-kaffo med dig, sade påstorskan förvånad. i Jag hade händelsevis malet kaffe i en burk som jag tog Med mig för att ha en liten förfriskning då och då. Och nu kommer det väl till pass: när. jag fått så-kärt besök ..;. grädda har jag på en liten flaska, men den tar snart slut. å sJag kan icke begripa huru du kunde föra med dig så mycket saker. Det fick allt rum på ett lass och Lovisa och jag promenerade.