Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

eller, som hans ord lyda, att de ej skulle försmått att dölja sina verkliga tänkesätt under slöjan af några liberala frasers. Man är skyldig rättvisa åt alla, och junkerpartiets vota i förstärkta statsutskottet, visst icke öfverensstämmande med hofvets vilja, men hvilka man har att tacka för nedsättningen af ganska många prohibitiva tullsatser, ådagalade fullkomligt att det i tullreformen var ärligt menadt med deras liberalitet, och att denna icke stannade vid fraser; — ett omdöme, som insändaren sanningsenligt äfven måste utsträcka till de öfriga materiella och ekonomiska reformerna. Längre än till sådana reformer sträckte sig visserligen icke deras nit för framåtskridande. Men det var i alla fall något, och häruti stodo de så mycket högre än de af författaren i Östgötha Korrespondenten med förkärlek bedömda stock-konservativa, som detta reformnit, om än till föremålen underordnadt, var fullkomligen fritt och sjelfständigt och långtifrån öfverensstämmande med, utan tvärtom i strid emot höga impulser. Enahanda kärlek för sanning och rättvisa ålägger ock insändaren, efter mogen granskning af alla sakförhållanden, att icke tillbakahålla den öppna förklaringen, den han med smärta gör, att han ingalunda kan instämma i författarens något af panegyrik doftande slutord: för den i statsekonomisk reformväg beträdda förståndigare banan står nationen uteslutande i förbindelse till Konung Ösear, som i detta fall följt sitt eget klara och goda omdömes ingifvelsero. Med tillfredsställelse skulle insändaren se sin scepgis härutinnan vederlagd, men tills författaren i Östg. Korrespondenten låtit sin panegyrik åtföljas af bevisning, måste insändaren förblifva vid den motsatta mening han yttrat. Förr än insändaren slutar, tror han sig ock, fastän det icke egentligen hörer till ämnet, böra tillägga några ord till hvad författaren i Östg. Corr. yttrat rörande framlidne konung Carl Johan. Att denne konung var beherrskad af en olycklig spökrädsla för kontrarevolutionära anläggningar och konspirationer till den afsatta dynastiens förmån, och att denna beklagliga rädsla förderfvade alla konungens regentegenskaper och satte honom i en alldeles falsk ställning, så i afseende på saker gom personer, till det folk som hitkallat honom för att blifva dess regent, — allt detta är tvifvelsutan riktigt anmärkt af författaren. Men rättvisa och billighet emot Carl Johans minne fordra ock att icke lemnas oanmärkt, det här funnos många, som vid hans ankomst. till Sverge, långt ifrån att ärligt och uppriktigt skingra hans onödiga farhågor, tvärtom spelte upp dessa på allt möjligt sätt och oupphörligt underhöllo honom i den irringen, att i landet fanns ett vidt utgrenadt, mäktigt Gustafvianskt parti, särdeles bland den högre adeln, som i hemlighet men rastlöst arbetade på att omintetgöra tromföljarevalet i Örebro. Ibland dem som isynnerhet atmärkte sig häruti, och åt hvilka Carl Johan olyckligtvis blott alltför mycket lånade örat och skänkte sitt förtroende, må främst nämnas den namnkunnige öfverdirektören C. A. Grevesmöhlen, hvilken redan under 1809 och 1810 årens riksdag hade varit chef för den då organiserade hemliga polisen och som på enahanda sätt då mycket bidrog att för kontrarevolutionära anläggningar uppskrämma den temligen lättskrämde Georg Adlersparre. (Grevesmöhlen begagnades af Carl Johan icke blott till spioneribefattningar, utan hans var ock den penna som Carl Johan ända till Grevesmöhlens landsflykt företrädesvis använde vid utgifvandet af tidningarne Scandinaven och Trumpeten; — och den fejd som Grevesmöbhlen vid 1815 års riksdags början be-l: gynnte emot friherre Ludv. Johanson Boje, eller egentligen mot den som troddes stå bakom Bojen och nyttja denne till organ, dirigerades i begynnelsen också af Carl Johan).. Jemtej Grevesmöhlen böra ock ej förtigas amiralen, I sedermera statsrådet Cederström och öfversten Brelin, sedermera amiral och adlad med namnet Gyllensköld, hvilken ansågs vara egentliga byråchefen för den högre politiken, och af hvilken spionrapporterna föredrogos, samt vidare i andra rummet general Tibell, kanslirådet Malmström, !rigsrådet Hasenkampf, öfverstelöjtnanten fr herre Klinkowström, sedermera så olyckligt ryktbar vorden genom sitt angifveri i den löjliga Lundbomska angifverioch högmålshistorien, jemte ett par andra utaf Carl Johans adjutanter. För öfrigt bör också, för att fullt opartiskt och sanningsenligt bedöma Carl Johan, icke heller lemnas ovidrördt, att då denne önskade och mottog kallelsen till tronföljare i Sverge, så skedde det framför allt i förhoppning att han ej här skulle stanna qvar, utan att en hvälfning i Frankrike, hvartill inom sjelfva franska armån funnos anläggningar, hvilkas trådar Carl Johan kände, och hvilken hvälfning han i sin nya position på allt sätt ville understödja och påskynda, förr eller sednäre skulle återföra honom till sitt förra fädernesland. Denna vigtiga punkt är visserligen hitintills icke fullt upplyst af. historien, men många omständigheter funnos som göra slitsatsen mer än sannolik, Redan straxt efter sin hitkomst, och så snart han såg sig i säkerhet för Napoleor, hvilken visst icke glömt att general Bernadotte hade 1800 varit med uti Sieyes, madam Staels och Benj, Constants m. fl. tilltänkta revolutionsförsök att störtal honom, hvilken plan tillintetgjordes genom l segern vid Marengo — redan då, 1810, begynnte Carl Johan arbeta på utförandet af denha önskan, och hvad i Sverge blifvit benämdt 1812 års politik bör vida rättare kallas 1810 års poliaäk. Det är åtminstone fullt säkert, att kallsinnigheten emot Frankrikes regent AAh mnAlitt manact maf alm 4illlanna AL Jas