Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

varit; jag har misskändt min-mang moder; jag har i hemlighet förebrått henne att hon fråntog mig min mans hjerta, hvarje smekning han gaf dig missunnade jag dig; isynnerhet hade jag svårt att förgäta att du önskat honom en annan flicka till maka... nu har jag bekännt allt... det var just godt att få lätta mitt samvete. Tårarne strömmade från den ungas ögon; det var sällsynt att se Helena gråta, hennes tårar runno mest i ensamheten. Pastorskan pressade henne till sitt bröst, men gret icke, de gamla hafva sällan några tårar; de hafva gråtit ut för att så mycket klarare kunna blicka in i det land till hvilket de fromma bland dem i sina tankar dagligen färdas. Efter en ömsesidig tystnad lossade svärmodren sakta Helenas armar från sin hals och satte henne ned. Tack, min älskade dotter, sade hon, för din bekännelse, den har så fast tillknutit bandet mellan dig och mig att intet skall slita detsamma. Det är sannty, fortfor hon långlamt, att jag önskade Henrik en annan maka; jag höll af denna flicka, jag hade burit henne till dopet, och ehuru jag icke nekar att jag då tyckte att det varit godt att min son fått en hustru, genom hvilken han erhållit sin bergning, var det icke ensamt penningen som förde mina tankar åt detta håll; hade hon varit rik som ett bergtroll, skulle jag, om hon icke varit god och rättskaffens, aldrig önskat henne till min sonhustru; men nej, hon var en god, rättänkande och duglig flicka, och den man hon fick blef mycket ly klig genom henne. Nu försäkrar jag dig en gång för alla, att den lilla betänklighet jag erfor, då Henrik yppade för mig sin kärlek till dig, endast härledde sig från den farhågan att ni båda, utan medel, skulle. blottställa er