Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

j märksamheten, men de hafva visat sig vid: verksammare än dem Carl Johan i sin soldat rättframhet begagnade.n Att adeln under konung Oscars regering intagit en vida mindre sjelfständig hållning på riksdagarne än under Carl Johans tid, och att den styrelsepolitik som användts unde: den sednare regeringen långt verksammare och säkrare ledt till det sökta målet, än der utaf den förre använda, här ofvan skildrade våldsamma metoden — deruti har författarer ovilkorligen rätt. Men då han derjemte yttrar, att de under konung Oscars regering sbegagnade medlen varit mystiska nog att undgå allmänna uppmärksamheten, så kan ins. ingalunda medgifva påståendet, tvertom anser han de begagnade utvägarne legat temliger öppna till åskådande för hvar och en som velat bruka sina ögon. Än mindre kan insändaren förklara, och allraminst gilla, att derest författaren hade rätt uti att de använda medlen varit så hemliga att de måst undgå uppmärksamheten, han då alldeles underlåtit att säga allmänheten hvilka de varit, hvaruti de bestått. Det förefaller ing. som förf. just derför bort finna så mycket angelägnare att gå med fullt öppenhjertig frimodighet tillväga. Att författaren, som med allvarlig sanningskärlek utan skonsamhet blottat och bedömt Carl Johans förfarande, så lätt öfverhalkar och likasom kastar en göja öfver konung Oscars, oaktad: sitt eget medgifvande att den utaf den sednare följda politiken förorsakat adelns nedsättande vida verksammare än den förres, gifver åtminstone ett utseende af partiskhet åt hans framställning, hvilket vi för hans egen skull önskat icke måtte rättvist hafva fallit honom till last. För öfrigt behöfver insändaren lyckligtvis icke nu öka utförligheten af denna uppsats med ett detaljeradt uppräknande af de begagnade vida verksammare medlen. De hafva bestått uti ett successift bortplockande eller tystande af oppositionens chefer och mest framstående personligheter, eller uti systemet att, som det träffande blifvit kalladt, småningom men radikalt amorterav oppositionen på rid. darhuset; och derom hafva så många detaljer nyligen blifvit framlagda uti tvenne nummer af tidningen Friskytten, att det vore öfverflödigt att här utförligare uppehålla sig dervid. Då författaren helt ledigt indelar riddarhuset vid sistförflutna riksdagen uti servilt-liberala och servilt-konservativa, inbegripande mjunkrarne, under den första kategorien och de så kallade stock-konservativa, eller hr presidenten Hartmans lorffs falang i den sista, och förmenar att de förra stodo den innersta tankens förtroende närmare, samt att de följde dennas vink då de öppet slöto sig till och förklarade sig för de materiella och ekonomiska reformerna, så är häruti också af förf. både ett stort misstag begånget och icke heller en så liten orättvisa. För den som hade tillfälle att med spänd, oafbruten uppmärksamhet följa regeringen under sednaste riksmötet, var det ej svårt att jakttaga, att det var fyra frågor som jemförelsevis aldramest lågo högsta vederbörande om hjertat: 1:o att vinna Rikets Ständers gillande och bifall för neutralitetspolitiken quand-måme; 2:0 att erhålla alla nödig-ansedda anslag ör denna politiks upprätthällande mot hvilken som helst; 3:0 att genomdrifva förslaget om grundagshelgdens borttagande från tryckfriheten; ch 4:o ait kunna upprätthålla prohibitivsystenet, om än förbytt ifrån förbud i bokstäfver ill förbud i siffror. I afseende på de två första frågorna upprädde väl junkrarne lika så litet emot den ulenastyrande viljans önskningar som de stock-konservativa; men deremot länder dock ill de förras heder att de icke heller upprädde för dem, såsom t. ex. hr von Hartmansdorff gjorde, snart sagdt med fanatism, ti diskussionen rörande lilla kreditivets förökande, och om hvars tänkesätts noga öfver;nsstämmande med en högre viljas residentens flera lätt igenkänliga artiklar i Svenska Tidningen dessutom icke lemna ringaste ;vifvel öfrigt. Med hänsigt till 3:dje punkten, eller det 1851 af dåvarande statsrådet Gynther afböjda men under nuvarande medgörligare rådgifvarepersonal framställda mer än listiga förslaget att beröfva tryckfriheten grundlagshelgd, så är det nogsamt kändt, att de i endast var på varm och liflig förbön af justitiestatsministern, hvilken bar hundhufvudet för projektet, som detta fick hvila på riddarhusets bord till nästa riksdag, då itminstone insändaren för sin del är öfverygad att många bland junkrarne ej skola veka att välförtjent förpassa det till evig hvia, likasom de gjorde, trots alla regeringens örböner, med det ej mindre listiga och föråtliga projektet att omgifva vissa för prohivitisterna särdeles dyrbara tullsatser med ett slags grundlagsbelgd, mot hvilket förslag ontitutionsutskottets junkrar äfven förklarade sig och afstyrkte bifall. I afseende på den 4:de frågan, eller provibitivsystemets bibehållande, ådagalägger just junkerpartiets nyssnämda exekutoriska förarande med propositionen om tillägget till 1 g regeringsformen, hvilken väl icke förattaren i Östgötha Correspondenten är nog lupe för att tillskrifva friherre Palmstjerna, wuru grundligt orättvis han i frågan om tullefarmaen är omant InNNnkrarne. när han föra