Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

Vridande sina händer, klagade Helena. : Jag hade ej nog förut af bekymmer, utan nu skall jag äfven vara en orsak till vår moders fångenskap i denna håla, hvilketdera jag gör, så begår Jag en synd; bryter jag hvad jag vid Gud heligt lofvat, är jag en menederska; gör jag det icke, så kanske jag bidrager till min moders sjukdom och död.n Kunna barnet, du och Lovisa tåla att vara här, tål jag det ock. Lovisa och jag äro unga, och de varma fällarne både på väggar och golf hoppas jag skola skydda flickan. Då kunna de äfven skydda mig. Hon har sin lilla säng som hon ligger uti, men mamma måste ligga på bara golfvet. Icke på bara golfvet, det är ju betäckt af en varm hud, och dessutom har jag en berghelsa., Denna strid fortgick långt in på natten. Slutligen föll Helena gråtande i gummans armar. Hvarmed har jag förtjenat så mycken kär lek ? Den scen som nu följde hade varit värdig en Rafaels eller en Rubens pensel. Den gamla satte sig på Helenas pall, den enda plats, utom golfvet pä hvilken grottan hade att bjuda. Dotterr: sjönk ned för hennes fötter, hvilande sitt hufvud mot gummans knä; det blonda håret var upplöst och ringlade sig kring den hvita nattdrägten. Skenet af lampan belyste dem båda, och detta matta ljus gaf något vålnadslikt åt den förras och något himmelskt åt den sednares utseende. Nysg frågade jag mig,, återtog Helena, hvarmed jag förtjenat så mycken kärlek; men med visshet kan jag säga att jag icke förtjienat den. . O, moder, huru stor finner jag dig icke, huru liten mig sjelf i denna stund! Låt mig söga dig huru eländig jeg