Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

svårare är det att häfda dess absoluta giltighet. Man kan säga: detta är möjligen ,så, men derpå skulle vi danskar icke sjelfva fästa uppmärksamheten, det är opatriotiskt. Ja, det skulle kanske vara det, om det som vi här säga vore någonting nytt, om det icke utom Danmark vore den allmänna åsigten, som vi tillräckligt ha lärt känna af utlandets skrifter, tidningar och offentliga förhandlingar. Att under sådana omständigheter tillsluta ögonen derför och lulla in sig i behagliga illusioner, det är dåraktigt; det är att bära sig åt som strutsen, som tror att han icke kan ses när han sticker hufvudet in i busken. Nej, ehuru Öresundsfrågan hvarken kan allsidigt och opartiskt behandlas i danska blad, eburu den af lätt förklarliga skäl alltid mäste frän vär sida beröras med stor försigtighet, så är dock ä andra sidan oriktigt att låtsa som om vår rätt vore upphöjd öfver hvarje anfäktelse och som om vi kunde sofva alldeles tryggt och lugnt med den historiska rätten och folkrätten till hufvudkudde ; så är det orätt att fördölja för sig sjelf att i fall en af verldens stormakter verkligen uppsagt sin konvention om Öresundstullen och vill göra allvar af sin vägran att betala den längre, så är denna vigtiga statsinkomst verkligen utsatt för fara, i det man nemligen lätt kan inse att det ingalunda kunde gå an att medgifva en stat ett undantag, utan att alla de andra staterna skulle bli ännu mera ovilliga till att erlägga tullen. Vi skola nu här ingalunda fördjupa oss i de olika möjligheter som kunna uppstå, om det icke lyckas att uppnå något förnyande af konventionen med Nordamerika, och i händelse sålunda konventionen utlöper om ett år, de amerikanska skeppen neka att betala tull i Öresund och det då från dansk sida brukas våld mot dem. Vi hoppas att det icke skall komma derhän, och detta hopp är välicke så osannolikt under nuvarande omständigheter; ty efter detta krig, som knappt kommer att föras till ända utan att största deJen af Europa indrages deruti, skall verlden högeligen behöfva ro, och de stora makterna som föreskrifva freden skola också vaka öfver dess bevarande. De skola icke tillåta, att nya fientligheter uppstå ianledning af Öresundstullen, utan sträfva att bilägga saken i godo. Vi tro alltså icke att det är någon verklig fara för ett fredsbrott med Nordamerika, äfven om man icke gör något afseende på den förändring i detta lands politik, som sannolikt blir en följd afnästa presidentval. Men en annan fräga är, om vi kunna lita på, att det afgörande.i godo, som vi kumna hoppas, skall bli gynnsamt för oss och bevara oss denna stora inkomsikälla, som Gud ske lof icke är nödvändig för vår existens såsom sjelfständig stat, men hvars afsaknad dock skulle bli ganska kännbar i många riktningar och utan tvifvel måste göra en allmän inkomstskatt. Till och med ett gynnsamt afgörande anse vi icke för omöjligt om den danska regeringen med klar öfvorblick öfrer frågan och sakernas ställning och tillika med raskbet och talent förstår att handtera saken och begagna ögonblicket. Deri äro vi ense med vär kollega, att vi rekommendera saken ej blott åt regeringens sorgfälliga öfvervägande, utan till rask och framsynt handling. Det förekommer oss nemligen klart, att om man här sitter stilla och lurar af, till dess traktaten utlöper och stormakterna, för att hindra lugnets störande, af sig sjelfva taga saken i hand, så kunna vi omöj!igen vänta ett godt afgörande, så kan man knappast tro annat än att den mindre statens intresse skall uppoffras till förmån för de mänga ech mäktiga motsatta intressena. Om vi deremot sjelfva i tid göra rimliga förslag, ja till och med icke sky uppoffringar för att få dessa antagna, sä är det ingalunda osannolikt att vi kunna uppnå, om också kanske icke Öresundstullens oförändrade, så dock dess modifierade bibehållande, eller i alla fall en billig godtgörelse för densamma.