Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

ter en lång öfverläggning med sig sjelf, beslöt att taga vägen till Finströms prestgård. Motstånd är ej här möjligt,, sade han vid sig sjelf; det är så godt att jag först som sist gifver mig fången.s Nu såg han en rödfärgad större byggning, belägen helt nära en kyrka, framskymta mellan träden. Med vacklande steg — ty han var trött — tog han vägen ditåt; ändtligen stod han vid grindarne. Han tvekade ännu: Nejo, sade han, singen villrådighet, det är så godt först som sist. Nu inträdde ban i en boning, möblerad på gammaldagsvis;de personer som den inneslöt utgjordes af det åldriga paret prosten Wickman och hans hustru samt af en annan qvinna, hvars bekantskap vi redan gjort, enkepastorskan Gummerus. Nejdhardt igenkände henne liksom vi; hvarje önskan att vidare fördölja sig hade bortvikit från honom; allt var honom likgiltigt, ty nu hade den genius, det milda hoppet, som förut så huldrikt omfattat honom, för alltid öfvergifvit honom. Utan att säga ett ord nedsjönk ban på en stol; han tog af sig den slokiga hatten, löste af den ränsel han bar på sina skuldror, och kastade den ned på golfvet bredvid sig; den linfärgade peruken, hvilken betäckt hans hufvud, föll äfven tillbaka. Vid en enda blick på den tretaliga gruppen, förstod Nejdhardt att en stor bestörtning samt mycken oro herrskade inom densamma. Utan att gifva särdeles akt på den inträdande, frågade prosten: xNi har väl ej möjligtvis mött ett fruntimmer, bättre -klädd, bärande ett litet barn på armen?s Major Nejdhbardt! utropade förvånad: pastorskan, fixerande honom. Jan, sade han, irrande fridlös flera dagar, skild från min trupp, kommer jag nu med barm och förbittring — jag nekar ej dertill —