Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

— Frågan om Öresundstullen synes åter för allvar komma å bane. Icke blott ha de preussiska kamrarne nyligen uttryckt sin önskan att regeringen måtte begagna sig af de närvarande tidsomständigheterna, för att söka befria den preussiska Östersjöhandeln från denna tryckande börda, utan, hvad långt vigtigare är, den nordamerikanska kongressen har befullmäktigat presidenten att uppsäga den med Danmark afslutade konventionen af år 1826. En korrespondent till engelska bladet Daily News skrifver från Washington, at man der tänker sig denna uppsägelse och dess följder ungefär på följande sätt: Det första nordamerikanska skepp, som efter utgången af traktaten af 1826 kommer till Öresund, vägrar att betala tullen, men blir med våld tvunget dertill och betalar med protest. Kaptenen inlemnar derpå besvär hos regeringen i Washington, och denna fordrar dåaf danska regeringen satisfaktion derför att den låtit anhålla ett skepp i öppen sjö. Man förmodar att England icke vill låta det komma till krig, men att den diplomatiska förbindeisen mellan Danmark och Förenta Staterna dock blir afbruten, och att möjligen embargo. kommer att läggas på de danska skepp som ligga i nordamerikanska hamnar. Inom den danska pressen ha hittills endast de båda förnämsta liberala bladen tagit någon notis om dessa hotande demonstrationer. Dagbladet tager saken helt trankilt och menar att Danmarks rätt till Öresundstullen är så historiskt och traktatmässigt grundad och erkänd, att man ej behöfver frukta dess rubbande, samt att enda följden af den nordamerikanska uppsägelsen blir den, att nordamerikanska skepp vid tullbebhandlingen i Helsingör icke längre komma att räknas bland de mest gynnade staters,, utan underkastas de allmänna bestämmelserna. Fedrelandet åter tager saken mera allvarsamt och yttrar sig i en högst märklig artikel af den 26 April på följande sätt: Den 4 sistlidne Mars har nordamerikanska fristaternas s:nat bemyndigat republikens president att uppsäga konventionea med Danmark af den 26 April 1826 angäende Öresundstullen, och man kan sålunda säkerligen antaga, att denna uppsägelse redan blifvit verkställd af-den härvarande nordamerikanske ministern. Förutsatt att detta är händelsen, så kunna vi icke taga denna sak sä lätt som vär ärade kol!ezsa Dagbladet gjort i sitt n:r 89. Det är helt visst, att både den historiska rätten (praescriptio immemorialis) och den på gällande traktater byggda faktiska folkrätten garantera Danmark Öresundstullen ; men historien lärer blott alltför ofta att dessa garantier ingalunda äro bi tryggande för den mindre staten, och knappast kunva de vara det i en sak der balfya Europas, och deribland just våra grannars och närmaste nationalfränders intressen strida emot. vårt. Den folkrättliga principfrågan är icke heller så afgjord som vi danskar gerna ville tro. Öresundstullen, en afgift af främmande skepp i ett öppet sund mellan haf och haf, hvars begge kuster vi icke en gäng besitta, hvars genomgång vi ieke en gäng kunna spärra, måste snarare erkännas vara ett undantag från de folkrättliga reglorna än sam en regel; desto