Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

De der varande bönderna sågo stillatigande på honom, men utan att röra sig ur stället. Åren j döfva? (han talade bjelpligt svenska) frågade han. Vi höra bra,, svarade den fritalige torparen Matts Henrikeon, men vi hafva icke öron för hvad ni söger., Jag skall lära dig att höra, återtog Nejdhart, uppblossande af vrede i det han hastade efter mannen som flydde in i drängstugan; just gom denne stod i begrepp att slå igen dörren, afhögg Nejdhart med sitt svärd hans tumme. Ett jemmerrop undföll torparen, och majoren rusade upp i prestgården till den stackars Hambreus, som syntes dömd att både af sina egna landsmän och af de pockande främlingarna lida förföljelser. I förstugan mötte han mamsell Eva. Fixerande honom skarpt frågade hon: Jag tror det är den ryske majoren., i Han sjelf i lebensgrösser, svarade Nejdnart. Mamsell, mamsell. den fattige Matts Henrikson! ropade häftigt en tjenstflicka, som kom springande från drängstugan, den der herrn har huggit tummen af honora, Hvad säger du flicka? utropade mamsell Va. Flickan upprepade hvad hon nyss sagt. Gå sin väg, sade mamsell Eva, uppskrämd, till majoren. Ack att inte Johanna Hambreus skulle vara hemma! Hvad skall jag göra med den arma karlen ? Gif mig först mat och sedan hästar! mera befallde än bad Nejdhart. Ja, för att slippa honom sedan; jag vill göra med honom som indianerna med den onde; de tillbedja f—n, på det han ej skall göra dem något ondt; och som jag ej vill mista min tumme, så skall han få sig en bit. Utan att gifva sig ro att höra hennes prat, trädde han in i prestens kammare. Hvad vill major Nejdhart? frågade denne långsamt