Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

hvad man dermed nästan alltid menar, nemligen ex yttre förening, så beror dennas värde endast deraf huruvida den är fri och eger ett med den inre ge mensamt öfverhufvud. Affall är ett ord som ej klingar väl, och med rätta, då det tages i sin enda sanna betydelse: egenvilligt utträdands utur de trognas samfund (hvaruti man således en gång mäste hafva varit) samt dristigt förnekande af detta samfunds öfverhufvud och lifsprincip. Att deremot söka uppfatta och för sig tyda det uppenbarade Ordet på ewt annat sätt, än man af fäderna genom uppfostran blifvit lärd, kan, bör och får ej kallas affall, enär den uppfostran vi nyss antydt är till intet nyttig, såframt den ej stämmer öfverens med den fostrande kraft, som af höjden i det egna hjertat verkar. Hänförd af ifvern att systematisera, synes den arma menniskan beklagligtvis alltför ofta nära att förgäta det vigtigaste, öfverlätandet och lifvet. Religionsfriheten upphäfver ej utan befästar fastmer den sanna enheten; den uppmuntrar ingalunda till affall, utan äterförsätter blott den fria menniskan i dess urspungliga, rena förhållande till sn Gud. Att religionsfriheten är mål, ha dess vänner aldrig påstått, den är dock nägonting mer än ett medel; den är ett vilkor för det kristliga lifvets fulla utveckling. Måtte då vära konservativa kristna vänner i Wäktaren med oss besinna vigten af den tid, i hvilken de lefva i hvill en de jonda oss sökte äro; och då vi lika med dem djupt ogillat borgerliga straffs til iämpning på öfverträdelser af hvad de gemensamma motständarne väl ej vägat stämpla som affall, men hvilket dock stär i strid med den bokstafliga tolknin gen af vära symboliska böcker, måtte de ock gä oss til! mötes i det kärleksfulla sträfvandet att medelst borttagandet af borgerliga straff för skiljaktigheter i uppfattning, i åsigter söka återställa det brutna sambandet emellan lemmarne i den kropp, som icke erkänner annan form än friheten, annan lag än den konunpgsliga, annan konung än den lifgifvande, men niskoblifna Visheten.