Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

(Insänät.) Något om Religionsfrihet. Under denna titel finnes upptagen i Wäktaren för den 28 dennes en insänd artikel, skrifven i en mild och saktmodig anda, men innehällande ätskilligt, som föranledt oss att deremot framställa nägra anmärkningar, så mycket mer som redaktion af nämde tidning, hvars stora inflytande på sin alltmera växande aktningsvärda publik är nogsamt kändt, uti en ingress synes godkänna insändarens åsigter. Artikeln är författad med anledning af tvenne små skrifter: 1. Den religiösa friheten ur kristlig synpunkt af Merle dAubign, och 2. om läsarnes stridsplan. Efter att hafva anfört allmogens opinioner i sin ort, och huru man ej der vet hvad denna nya friheten skall tjena till — ett yttrande, som kan innebära antingen en lycklig okunnighet om all ofrid eller ock ett bristande medvetande af sann frid, — berättas ytterligare, huru man der tror att dem som hafva Gud kär tjenar allting till det bästa — och att om följaktligen friheten funnes vore det bäst, men då den icke finnes, så är deremot det bäst.. Denna optimistiska åsigt, detta parafraserande af den gamla regeln Cuncta que fiunt optima synes oss ej här vara på sin plats, enär derigenom dels det progressiva i sanningens uppfattande förbises, dels församlingar nes rätt att aflägga främmande, andens fria utveckling hämmande band ifrägasättes. Hvad insändaren yttrar om n:o 2 af de ofvan anförda skrifterna, äro vi ej i tillfälle att upptaga, enär denna broschyr är oss obekant; menhans bedömande af Merle dAubigne förekommer oss lindrigast sagdt förhastadt. Då det nemligen heter att dennes varma kärlek till nästan tyckes närma sig till passion, samt att misstagen synas härröra frän ett nägot förbrylladt åskädningssätt, lärer hvar och en som känner Merle VAubignes ifrågavarande skrift kunna intyga, att väl sällan denna slags kärlek (som ej har och ej kan ha nägonting med lidelser gemensamt) så funnits förenad med en från den sanna värmen oskiljaktig klarhet. Vidare söker ins. visa, att religionsfrihetsprincipens genomförande icke bör sze med ett slag, utan steg för steg under historisk utveckling, hvaruppå följer detta tal om mognad, ett beqvämt försvarsmedel emot hvarje saf.islig reform. I samma stund som skiljaktiga trosåsigter, olika uppfattningar af ordet uppkomma — och hvem kan förneka, att dylika skiljaktigheter sedan läng tid tillbaka ibland oss uppenbarat sig i tal och skrift, på katedrar och predikstolar — begynner ju denna vandring, detta närmande steg för steg till det mäl, der öfvertygelser ej bli föremäl för straffbalken, der skrymtaren afklädes sin nu ofta tyvärr nästan nödvändiga drägt, och der krokvägar bli öfverflödiga, då sanning och vilfarelse uppträda emot hvarandra i öppen, ärlig fejd. Hvad den historiska utvecklingen beträffar, kan den sälunda redan anses vara på god väg, och en icke ovigtig länk i denna utvecklingskedja bildar den nyligen sanktionerade sakramentallagen. Att tvång lika litet inom det andliga lifvet som inom det borgerliga gör menniskor mogna för friheten bevittnas af all historia: det är friheten, den sanna, som ensam gör skicklig till dess värdiga bruk. Dä man deremot förelägger såsom ett vilkor värdig: eten eller mognaden, hvilket hir är detsamma, innebär sådant ett naturvidrigt misstag, att ej säga en grym ironi. Om alla godo gäfvors gifvare skulle förfara med oss arma menniskor efter en sädan metod, hvad blefve väl då af oss? Visligen handlar Han på helt annat sätt: det goda gifves säsom ett medel att göra oss bättre; det skulle i sanning ej bekomma oss illa att följa detta exempel. Man hör i våra dagar mycket talas om kyrklig enhet säsom nägonting högligen önskvärdt, om affall ifrån fädrens tro såsom nägonting förfärligt, och religionsfriheten anser man upphäfva den förra, uppmuntra den :edpare. Redan vid första betraktandet f rekomma dessa tre satser ganska sväfvande; vid ett närmare skärskådande torde de, i den mening de vanligen tagas, befinnas helt och hållet oriktiga. Menar man med kyrklig enhet det band som sammanhäller de trogna i en inre, organisk, af dem sjelfva ofta omedveten, af rum och tid oberoende gemenskap, så är detta visserligen något i högsta måtto önskvärdt, eller rättare uttryckt är det för den enskilde önskvärdt att inträda i denna gemenskap, hvilken redan finnes. Menas äter med kyrklig enhet