Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

Deremot är det å andra sidan mycket naturligt, att man i Sverge hvarken med sympatier eller med likgiltighet bör kunna åse de sträfvanden, som, utan att uträtta någonting i sak för den finska befolkningens bildning och framåtskridande, gå ut på att i första rummet hos Finlands svenska befolkning framkalla en opposition mot svenskheten och afvoghet mot allt svenskt. och göra gällande en alldeles falsk uppfattning af Sverges och Finlands fordna inbördes förhållanden. Det ultrafennomanska sträfvandet (till hvars karakteristik och förvämsta representanter vi sednare skola komma) utgår från ett antagande som det betraktar såsom ett historiskt axiom: att hvad man nu kallar Finland långt tillbaka i den gråa forntiden existerat såsom nå-gonting helt, såsom ett samhälle, en nationalitet med hög grad af kultur, men att Finland sedermera genom den svenska eröfringen blifvit hämmadt i sin naturliga utveckling, att denna eröfring haft till följd undertryckandet af dess språk och nationalitet, och att derför det vigtigaste, sedan Finland blifvit lösgjordt frän Sverge, är att undantränga den främmande bildning, som jemte ett främmande tungomål blifvit inympade på den främmande stammen. Det är nödigt att visa, huru grundfalskt hela detta historiska antagande är, och påpeka hvarthän de konseqvenser leda som man derur velat draga. Fasthåller man närmare denna åtskilnad, så. skall det också snart visa sig, att de beskyllningar man gjort Sverge äro orättvisa, då man trott det med oginhet och ovilja se det vackra nationella bildningsarbetet i Finland. Det unga Sverge, som sjelft följt kallelsen af nationalitetens mäktiga röst och knutit dyrbara frändskapsband, har icke gjort sig skyldigt till den inkonseqvensen att fördöma det unga Finland derföre att äfven det rönt inflytandet af den genom Europa gående nationella rörelsen; det har endast klandrat och beklagat, och det mest för Finlands egen skull, de öfverdrifter som skjuta långt öfver det egentliga målet och till ett annat mål, som är mer än betänkligt. (Forts.)