Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

sin appetit vände han ögonen åt söder, det väderstreck i hvilket Strömsvik var beläget, liksom om han dit med vindarne velat sända en tyst tacksägelse. Den månad han vistats på Strömsvik återkallades nu i bjerta drag för hang minne; ingen egentlig afsigt hade han haft med den hyllning han egnat den sköna flickan; men i denna stund antog den känsla hon hos honom väckt mera allvar. Han erinrade rig sina till henne i afskedsstunden uttalade ord. Icke var han någon nyläring i konsten att smickra och tanklöst fängsla ett oerfaret qvinnohjerta;; men icke destomindre erfor han nu något aggande inom sig; hon hade ingifvit honom intresse; hennes lycka var honom dyrbar; hade hennes lugn blifvit rubbadt genom honom? Vid denna af hans samvete framställda fråga rynkades hans ögonbryn och nu aflöstes den af en annan. Skulle jag kunna blifva lycklig genom henne ? Ingen inre röst svarade honom; hans tankar och känslor förlorade sig i ett chaos. Han ställde sig nu vid en af gluggarne i ruinen, då han såg huru solen rann upp i öster bakom Sunds vackra kyrka. Han smög sig nu åter ut i fria luften; allt var tyst, ingen menniskovarelse var synlig. Tagande sin ränsel på ryggen styrde han kosanåtde aflägsnaste, ödsligaste bergsträckorna (från sin häst hade han skiljt sig i Haraldsb-). Under de varmaste stunderna af dagen gömde han sig i denna skogiga, vilda bergstrakt; slutligen började han sin vandring, och letande sig fram på ödestigar anlände han klockan 7 till det vid Jomala prestgård af honom sjelf inrättade gästgifveriet. Som ett rytande lejon inställde ban sig vid detsamma. Ingen enda af hans officerare och soldater fanns der. Nu öfvergaf honom hvarje känsla af besinning; den förtviflan han i detta ögonblick erfor öfvergick till en ursinnig vrede. Hästår i minuten! skrek han, hästar och en dräng till följeslagare.