Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 2

tämde de; efter att likväl dörrarne blifvit lyckta ör judarnes rädslo skull, i en psalm ur Svenska salmboken, . hvarefter en af .dem föreläste ett kaitel ur Pauli bref till de Galater samt. Luthers förlaring öfver det upplästa. Härunder hördes starka lag på dörrarne, och dä värden öppnat, inrusede iskalen frän Christianstad med dragen sabel (hvilken äfven inne i rummet lyftades mot föreläsaren, astän en på samma gång anländ person hejdade hans rm) och under skällsord och svordomar stötte till vänkar och bord, knuffade till flere personer och beallde de församlade att skiljas ät. Huru hett härrid tillgätt,-kan slutas af en fråga, som en gosse sjorde under tiden: Far! skola vi dö allihop? Medan fiskalen på detta vis rasade i rummet, hade en polisbetjent,. äfven ifrån OC., fattat posto ute på gården, der han för de ur rummet skyndande började under förfärliga svordomar och hädelser erbjuda sig, att han ville nu predika, så att djefvuien skulle taga dem allesamman, eller ock, om de ville gifva honom 24 sk. rgs pr man, skulle han göra dem alla saliga före aftonen m. m., — Vi bedja vära läsare betänka, att det icke var en rä pöbelhop, som på detta sätt for fram, utan personer som skulle upprätthålla ordning och frid. De i sina främsta borgerliga rättigheter djupt kränkta menniskorna ämna vända sig till justitieomhudsmannen. Hvarken landshöfdingeembetet eller stadens borgmästare har i våldet någon del, utan uppgaf fiskalen, att folkets själasörjare prosten Borgström i N. äskat hans åtgärd!! — Vi ha förut omnämt den pristäfling, som blifvit af enskild person föranstaltad för framkallande af inhemska musikaliska kompositioner. Ledamöterna i pröfningsjuryn, hrr Foroni, Randel, Bauck, G. Manrckell och Josephson hafva vid sammanträde den 22 sistl. April sålunda fullgjort sitt uppdrag, att bland de inom väflingstidens slut insända arbetena första rummet blifvit tilldeladt en tondikt öfver Ord ur konucg Davids psalmer, af P. U. Stenhammar och andra priset tillfallit en såg af Topelius, hvartill H. Berens satt musik. De prisbelönta tondikterna äro lagda under pressen. RV — Författeren till den i M 97 införda artikeln om vårt försvarsväsende har begärt rum för följande uppsats: . Det är något eget med Svenska Tidningen; med dessa ord börjar den sin ledande artikel i M 101 (1007), och vi instämma tiil alla delar uti denna den Svenska Tidningens rörande sjelfbekännelse. Då något läses i andra tidningar, säges vidare i samma artikel, bedömmes det efter sitt innehåll — — — bedömmes det sådant det är, såsom det för ögonen synes. Denna rättvisa, enkel com hon är och anspräkslös som hon tyckes vara att fordra, åtnjutes af landets alla tidningar — — men hon får icke åt njutas af den Svenska! Om vi nu sammanställa detta yttrande med ett annat längre ned i samma artikel, i anledning af Svenska Tidningens bekanta artikel för den 30 sistlidne Mars, så lydande: ,— -— — korde hafva befriat författaren från att misstänkas för en så stor dumhet, som att han skulle hafva velat säga, att vi icke hade generalstabsofficerare, att vi saknade all tross, att vi voro utan några fältläkare, hvilket allt man behagat låta oss sägs; kunna vi då ej mel skäl utropa: det är något eget -med Svenska Tidningen,? ; Ty sedan den i sin artikel den 30 Mars skrifvit, att vi äro utan generalstab, utan tross, utan fältläkare, och i sin af Oss ofvan citerade artikel för den 2 Maj begärt att få tillgodonjuta den enkla, anspråkslösa, rättvisan att få sina yttranden bedömda sådana de äro, skriker den nu, då man det gör och då man hvarken läösger till el!er tager bort ett enda jota, på att vara orättvist bedömd, misstänkt för dumhet ete., och påstår sig ej hafva velat säga hvad den sagt. Kunde och borde man väl öfverse med en sådan kameleontisk -dubbelhet, derest det ej vore snågot eget med Svenska Tidningen? Den säger vidare, att dess förvåning blifvit väckt af en uppsats i Afronbladet, hvilkens författare, enligt dess förorenande, visgerligen hittat dess tanke (i sanning rätt näsvist af den fö:fattaren att ej bedömma Svenska Tidningens yttrande såsom det för ögonen synes., utan våga gissa ut Svenska Tidningens tanka) — men ändå får sig påskrifvet för sitt grundliga, välmenande missförstånd att ej inse det man, exempelvis, ej är naken, fö: det man är utan kläder. Sveaska Tidningen är fiffig nog hvad väljandet af exempel vidkommer, ithy, attutan kläder, är visserligen den som har bara linnet på kroppen, men så länge han bär denna oskyldiga drägt är han ändå ej naken., Nu emellertid hafva vi hittat kornet och fått en ledning för bedömmandet af hvad Sv. Fidn. menar med ,utan; nu veta vi, rättvist bedömmande dess anspråkslösa definiuion ai detta ord, att Sv. Tidn. förstår dermed ett närs på utblottadt, nära på allting saknande till. stånd; — men vi bhbafva nu äfven fått lärs oss att man på Sv. Tidningens yttranden — trots dess sentimentala fordran att få dem be: dömda som de synas — med skäl kan tillämpa orden: För si, jag menar rätt, fastän jag talar tokigt! Sv. Tidningens ord, iartikeln d. 30 Mars må densamma nu på alla möjliga sätt söks förklara, förtydliga eller rent af utsudda med barfoten, det hjelper ej, de stå der och är outplånliga bevis på hvarthän partiintresser kunna föra. Vore rätt och sanning i all herrskande, så hade väl en attikel likt Sv Tidn:s för d. 30 Mars, icke undgått ettskar pare uttaladt ogillande från den offentlig: maktens sida. Men Sv. Tidn, står unde ett partis fana, som tror allting vara sig till ständigt. Ty t. ex. att d. 30 Mars detta å yttra, det vi äro utan trose, sedan krigsve tenskapsakademiens sekreterare (som tillika ä Sv: Tidningens utgifvare) redan förlidet år i akademiens högtidsdag, efter hvad Sv. Tidn d. 2 Maj d. å. sjelf omnämde, upplyst, at ses EENSSTSNETESESD ANTENNA TSE SEE