Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 2

Hon såg någon komma på afstånd. Snart arskilde hennes skarpsynta öga, med ledning af hennes hjerta, hvem det var; nu stod Jan vid hennes sida. God afton, Elin; farväl Elin! sade han med en ton så dyster och djup, att det före. föll Elin som om den Jljudit ifrån någon underjordisk håla. Har du träffat min far? aJa, han kom till vårt, just som ryssen drog sista sucken., Jan, Jan, hvad säger dul utropade hon med förtviflans ton. Sanning ! svarade Jan, Då . .. då... äro vi... orden dogo bort på hennes läppar. Skilda I ifylde han meningen. Ja, Elin; jag tog vägen härom, ty jag ville ännu en gång hålla din hand i min; du kan nog bli lycklig, men jag aldrig... Gud signe dig, Elin. Lyd din far, ty olydiga barn ha ju ingen välsignelse att påräkna. Stum som en marmorbild stod hon i dörren, Han slog sin arm om hennes lif. En afskedskyss måtte jag väl få gifva dig — den sista. Gud signe dig! O, Jan, hvart går du? frågade hon och ville hålla honom qvar. Han slet sig nu från henne. En timma sednare inträdde fedren 1 stugan. Ryssen är död! sade han. Jag vet allt,, sade Elin. Jan har varit här och uppmanat mig att lyda min far XL. Då major Nejdhbart fredagen fidigt på eftermiddagen den 6 Maj i kronofogden assessor T:s sällskap lemnade Strömsviks säteri, hade anförar-e med sina följeslagare ännu icke brutit upp från Bamböle by i Finströms socken, hvarifrån tåget utgick; T. som infödd ålänning kände till punkt och pricka öns topografi samt alla punkter, alla smygvägar inom densamma, — På en af de minst besökta häradsvägarne begåfvo sig Nejdhardt och T. åstad till bäst. åtföljda af tvenne kossacker äf