Aftonbladet – 1 maj 1855, sida 2

I Sunds socken låg det för sin tjusande belägenhet allmänt bekanta Sonröda säteri. Den prydliga hvitrappade tvåvåningsbyggningen med sin frontispice låg på en sluttning, på alla sidor omgifven af en utan stängsel vackert anlagd trädgård. Nedanföre densamma strök landsvägen, som skilde egendomen från en liten på ömse sidor med löfträd beskuggad, mellan Färjsundet och Bomarsund, djupt ingående hafsbugt. I öster parallelt med gården presenterade sig Kastellholmens imponerande ruin och längre bort i samma riktning, Sunds då nyss fullbordade kyrka. Utsigten var vidsträckt och beherrskade nästan hela den omkringliggande nejden. Denna egendom tillhörde den dåvarande ende aristokraten på Åland, major Gyllensten, en gammal veteran, som mot sin vilja deltagit i kriget 1788. Han räknade sina sjuttio år, var en af Gustaf III:s hätskaste fiender och bibehöll samma agg mot hans son. Försigtig i sina handlingar och äfven en på sitt sätt hederlig man, föll det honom icke in att hvarken hysa några ryssar eller taga en åtgärd som kunde vara skadlig för hans fädernesland, men hatande allt nyhetskrämeriv som han kallade det, var han till det yttersta uppbragt öfver åländska bondkriget. Han hade ett häftigt uppbrusande sinne, och då det egde sina vulkaniska utbrott fanns ingen makt på jorden som kunde hämma detsamma eller tillbakahålla de beslut som i dessa ögonblick togos; men när lavan var utbrunnen, ångrade sig ofta den gamle och sökte, utan att likvisst med orden medgifva att han förgått sig, att godtgöra de personer som lidit af hans vrede. Äfven han egde minnen från fordom som ofta ganska bittert hemsökte honom, dock undvek han sorgfölligt till och med i sina