Aftonbladet – 28 april 1855, sida 3

Ödmjukatjenare, herr prost! bugade sig Gummerus, jag har lofvat att föra dessa ångerfulla syndare till deras själasörjare, som jag är säker icke nekar dem sin förlåtelse. Om de sjelfva bedja mig om den, skall den icke uteblifva, sade med stilla allvar Hambraeus. Evav, sade han till sin syster, ställ om att magistern får en kopp kaffe. Med ovilja lemnade hon rummet. Tjugo år har jag vistats inom Jomala församling och får jag säga att ingen timma under dessa tjugo år, om jag undantager den då Herran tog min hustru ifrån mig, kan i bitterhet jemföras med de stunder jag nyss upplefvat, och det skall jag säga er att jag under dessa stunder beslutat att söka mig en annan ort. Umeå pastorat är ledigt, och med nästa postbåt som går till Sverge inlemnar jag min ansökan till K. M:t. Förlåt oss,, bådo alla på en gång, framräckande sina händer, och i ett och annat öga glänste en tår. Prosten tog dem alla hvar efter annan i handen. Om jag icke förlåter er, vore jag ovärdig att vara en Herrans tjenare. Blif qvar hos oss! ropade en ung karl som han beredt till sin första nattvardsgång. Det beror af Gud och konungen. Sök er icke ifrån oss! bådo de enhälligt. Jag är nu 60 år,, sade den gamle, och har ännu aldrig i mitt lif tagit ett beslut utan att öfvertänka detsamma, och sedan jag en gång fattat det, har det ock blifvit utfördt. Men prosten är för gammal, inföll en fritalig bonde, vatt resa så långt bort. Ah, nej., svarade han, jag bar nog både kroppsoch själskrafter för att kunna företaga en flyttning. J kunnen få en långt vär